ljusimorkret

Idag fyller han år. Hoppas han blev ordentligt firad. Fast han aldrig firar säger han. Men jag är säker på att han bästis tog hand om den saken. Jag skrev ett kort Grattis på chatten. Skitjobbigt idag. Cyklade 2.5 mil efter jobbet. Lite ångestdämpande. Men kan jag somna för det? Nä.. Är ju så trött. Tankarna maler. Känner mig så.. "ovärd".. Inget jag gör är bra nog.. Känner mig nätt o jämt nöjd över att jag cyklade 2.5 mil efter jobbet. För visst hade jag kunnat cykla fortare? Blivit mer svettig? Tröttare? Så less på mig själv. När ska det gå över? Hatar kärlek. Bitter surkärring är jag. Passar mig utmärkt.
Inne på tredje veckan utan socker och gluten. Går finfint. Har iof lite agave-sirap i te' och äter frukt fortfarande. Får snäpp upp det i oktober. Dra åt svångremmen ytterligare. Kanske kan jag få ordning på kost och vikt..

Jag är en sån idiot. Skulle ha lämnat honom så långt innan. Inte blivit dumpad. Skulle insett att jag inte bidrog med särskilt mkt bra i hans liv. Jag hindrade honom att vara med sin bästa vän. Jävla svartsjuka. Idiot att jag inte kunde sluta bry mig. Stänga av känslan att det inte är bara vänskap där. Att det är lite för intensivt sätt att umgås med en vän.
En kväll de där sista veckorna. Jag kom hem o han låg på sängen. Han tittar upp på mig, gör en typ äcklad min och säger ; Varför skelar du så mycket?
Som vanligt höll jag minen fast han lika bra hde kunnat slå mig. Så jävla ont gör det. Då den man älskar set på en och ser ut som han ser på nåt äckligt. Jag borde insett få att det vart kört. Idiot jag är. Hatar mig sjäkv för sånt där. För att jag älskade o föröka och trodde . Hoppas jag aldrig mer hamnar i den sitsen. Vill aldrig mer älska och göra mig sårbar. Aldrig mer försöka och misslyckas. Jag är en katastrof. Jag är 35. Bor på 26 kvm med 11 akvarium. Singel o ska så förbli. Försöker vara bra nog på en massa plan. Men känner mig misslyckad på de flesta. Överviktig ser fan inte kul ut. Rynkorna kommer galopperande o fäster sig överallt. Jobbar på kosten. Ytterligare en dag då jag klarat mig idag. Heja mig. Kommer krävas varje dag resten av mitt liv för att se vettig ut. Men jag önskar framförallt att jag mådde bättre. Så mkt undertryckt sorgsenheten och ilska. Hörde av mig till honom för en stund sen. Vart katastrof. Alla känslor upp till ytan. Svartbad för ögonen o tanken att skada mig själv dök upp. Det bara fullständigt slår slint. Riktigt otäckt. En sån sorglig människa jag är. Hemsk. En sån som jag inte ville bli. Men nu är jag här. Ska komma ihåg o läsa den här "bloggen" då jag nån gång mår bättre. Kommer tycka jag var väldens fånigaste. Fast det tycker jag redan nu. Blä på mig!!

Haft ont i huvudet i 11 dagar. Känner mig helt ur balans. Känns som om jag på riktigt har försämrad balans och motorisk förmåga. Även synen känns påverkad. Skumt är det. Har där för haft en riktigt lugn helg. Idag har jag sovit 12,5 timmar ! Helt galet! Känner att jag går på gränsen för vad jag klarar av. Och förstår egentligen inte varför. Mår inte bra helt enkelt. Dosen levaxin höjdes ju och det är bra. Kanske är detta reaktioner på det. Kroppen måste vänja sig.
Jag har iallafall varit väldigt duktig med kosten. Inte ätit något sött alls på hela den här veckan! Avstått enormt fint nybakat fikabröd. Även nyköpta nybakade frallor har jag tackat nej till. Åt havreknäcke istället. Alltid en liten förbättring! Försöker ligga lite lågt med gluten.
Jag hoppas att jag sart ska må bättre. Syrran skrev imorse att hon tyckte det lät som utmattning/stressreaktion. Jag vet inte.. Vill ju inte tro det. Även om tankarna rört sig i de banorna. Känner mig allmänt gråtmild och känslig. Saknar R. Skulle vilja ha en kram. Men ensam är stark sägs det ju. Och jag är inte ensam. Har så många fina människor omkring mig! Tack för att de orkar och vill vara min vän.
Hoppas snart jag mår bättre. Nu ska jag byta vatten i alla kar här hemma. Skönt då det är klart.

Börjar infinna sig en känsla av att jag borde be om ursäkt. Helt knasigt. Att jag borde be om ursäkt att han var tvungen att vara med mig så länge. Att jag borde insett han inte ville längre. Att jag borde sjäkv gjort slut då jag började ana.. Men jag ville inget hellre än att jag hade fel. Att min känsla var helt åt skogen. Men det var den ju inte. Tyvärr. Finns inget rim och reson I den tanken. Kan ju lika bra be om ursäkt över att jag existerar och det är kanske lite dumt. Fast har iof nästan gjort det några gånger. Men det är nåt jag ska försöka undvika. På samma sätt jag jag ska försöka få bort ordet "borde" ur mitt språk. Helt onödigt ord.

Att umgås med sin släkt är underbart. Så glad att jag Jr dem. Men jag är urdålig på det.. Föredrar att sitta med barnen och se på TV.
Att umgås med släkten kan få mig att känna mig som konstigaste i världen. Känslang av att vara "evig singel" fast så fallet inte har varit.. Men han ville mycket sällan vara en del av det där. Att hänga med på middagar och umgås med min släkt. Han var inte så pigg på att umgås med sin egna släkt heller för all del.
Saknaden är stor. Så tomt. Och så ensamt. Och jag känner mig vilsen. Tom.
Tänker att han nog har gått vidare helt. Kanske träffat nån ny. Nån bättre. Har det iaf bättre utan mig som bringar kaos och oreda i hans välordnade liv. Stökade ner. Tappade bort mina nycklar och min plånbok. Var dålig på att planera. Svårt att ge raka svar. Fröken Röra. Det är väl jag det. Opassande i hans ordningsam ma liv.
Är glad att jag har min släkt, vet att de finns där då jag behöver. Men man är ändå ensam som människa. Det måste jag lära mig. Ensam är naturligt. Och jag är som jag är. Fast det finns mycket att förbättra med den jag är. Kan alltid bli bättre.

På väg hem efter en härlig långhelg hos en av mina bästa vänner. Slappat. Badat. Sovit till 11-12. Fortfarande trött. Haft en bra helg. Riktigt bra. Är glad för det, glad för att ha så fina människor i mitt liv. Skymningen faller utanför Tågfönstret. Hem igen efter en liten verklighetsflykt. Men hem är bra. Helt okej. Mitt lilla krypin. På ett sätt glad att han aldrig vart hos mig så många gånger. Är tillräckligt många minnen av honom där ändå. Kanske är han i Grekland nu. Kanske var det nästa fredag.. Antar han ev skickar nån bild. Men inte tänka på det. Ska hem o ta hand om mina små fiskar. Hoppas de klarat sig bra. Hem är ändå hem.

Så trött man kan vara. Trött o trött o trött. Har två gånger denna månad behövt lägga mig och sova en stund på jobbet innan jag orkar gå därifrån. Tror inte att andra förstår. Försöker inte ens förklara. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Igår lämnade jag fem rör blod. Hoppas det finns nåt att jobba vidare på. Vill inte ha det såhär. Just för stunden känns det jobbigt att ens hålla kroppen upprätt och att hålla balansen. Känner mig allmänt ostadig. Ska lägga om kosten helt. Inser att jag måste. Har man en autoimmun sjukdom som jag har (Hasimotos ) är det lätt att triggas och blir fler. Vill undvika det. Kanske kommer det jag skriver om här att handla mer om det längre fram.
Åkte buss igår för jag skulle till Tyresö. Såg honom gå ensam över bron. Blir så påverkad. Han ser så bra ut. Svårt att tro att han någonsin haft nåt intresse i nån som mig. Men det har han väl uppenbarligen. Börjar nog vänja mig så smått med ensamheten. Men är så opigg så det är väldigt skönt att inte behöva göra något. Får knappt det nödvändiga gjort hemma ens. Önskar såklart jag kunde få bli lite bortskämd, få en kopp kaffe på sängen. Färdiglagad mat. En kram. Nån som tycker om mig på det där speciella sättet. Som bryter vardagen lite. Men jag vill jubdet ska vara han. Ingen annan. Vill inte ha nån annan i mitt liv. Fyller mitt liv ändå.
Men i tröttheten finns ingen plats.

Han har av sig då och då. Jag svarar kort. Det påverkar mig för mycket. kan inte tänka på nåt annat. Det stör mig. Att en annan människa kan påverka mig så. Så dumt. Han vill ha kontakt. Jag fixar det inte. Innerst inne vill jag ju inget hellre än att detta aldrig skulle ha hänt. Men det har det ju. Och jag måste döda allt jag känner.
Ser folk ute på stan som ser kära ut och kysser varandra. Inser att jag svär inombords och mentalt varnar dem att allt det är lögn och påhitt. Mår riktigt dåligt av det. Vad är för fel på mig. Tänker att jag aldrig mer ska utsätta mig för det där. Kärleken. Varför ska jag tror att det går att vara med mig? Att någon skulle vilja?
Jag är fortfarande ett stort sår. Har en skorpa över, så blöder inte. Men innanför skorpan är det varigt och blodigt och en enda röra. Kontakt gör att det läcker ut. Är inte redo att ta om resultatet. Tar jag inte bort konversationen på whatsapp och ser hans bild då jag öppnar hoppar det fullkomligen till i hjärtat. Det är inte okej. Måste försvinna. Jag kan inte vara nån vän ändå. Är så ledsen och ibland även arg. Rädd jag ska säga nåt dumt. Rädd att bryta ihop. Bli den där sorgliga våta fläcken som jag var samma kväll vi gjorde slut. Låg där och grät ihjäl mig. Ont ont ont. Det finaste jag haft var över.
Kanske lugnar det sig framöver. Har snart gått två månader. Livet vandrar ju vidare. Med eller utan mig. Vissa har det bättre utan mig. Många troligen. Men en del kanske behöver mig. En del undviker jag kontakt med, för att det är bäst så, för mig.

Det kommer då och då. Sorgsenheten. Idag, helt apropå.. Tänkte då jag lämnade han lögner sista morgonen, då vi redan gjort slut. Den första morgonen vi inte var ett par. Den sista morgonen jag vaknade i hans säng. Hur jag försökte smyga ut. Han hörde. Kom fort fram till ytterdörren, kramade mig, länge. Lade ner huvudet med ansiktet in mot min hals. Sista gången vi var så nära. Tårar kommer lätt vid de här tankarna. Jag saknar. Men det kommer annat i livet. Nån form av framtid. Utan honom. Det jag inte ville. Men jag kunde inte få honom att tycka om mig tillräckligt. Men kanske kommer Jag tycka om mig själv en dag. Just nu känns det inte så. Vikten är katastrof. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Känns som det står helt still i magen. O svullen o tjock är den. Känns hemskt! Men det kommer. Andra dagar. Det kommer, det kommer...

Jag har alltid varit känslig och lite gråtmild.. Nu ligger det där ständigt. Idag var det konsert i kyrkan dit jag följde med några boende. Avslutades med två kärlekssånger. Då kom de smygandes, tårarna. Tankarna. På vad jag inte har längre. Sorgenheten över den jag blivit/är. Känslan av att det går att älska mig.
Mest dumma tankar.Jag önskar det vore annorlunda.. Inte mkt i livet känns riktigt rätt just nu. Kanske rätar det ut sig. Jag är så trött. Har hypertyreos. Läkaren ville sänka dosen. Ingen bra idé. . Undrar om DET kommer att "gå över". Liksom sorgsenheten .. Över.. Over and out...

Sitter en liten bit hemifrån.. Har pizzapicknick med mig själv. Något jag i flera år ville göra med honom. Vi var ute o gick en del. Och jag tyckte det verkade så mysigt att köpa pizza och äta ute. Och faktiskt, det var en av de sista sakerna vi gjorde. Jag inbillar mig att han ville "ge " mig det. Det minnet. Så enkelt. Ändå något jag verkligen längtat efter. Nu sitter jag här ensam. 19.43. Solen värmer. Fantastiskt väder. Gråten sitter som en klump i halsen. Fast jag vet inte om det är så att jag är ledsen precis. Eller så är jag det alltid. Lite ledsen. Det ligger där under o pyr. Snart blir det en del av mig, som finns där, men inte gör så mycket väsen av sig Igår skrev hans kusin till mig, hon hade just fått veta att vi inte var tillsammans längre. Hon sade att det var väldigt synd och att jag kommer att vara saknad av henne och övrig släkt. Och att hon hoppades att han o jag kan bli vänner så att de får träffa mig ändå nån gång. Men kanske är det bara sånt man säger. Jag blev glad. O ledsen. Tårarna dök upp, jag tryckte ner dem. Fick en bild på hans andra kusins dotter, som är så vansinnigt söt! Tårarna dök upp.. Men det är väl så det är. Ensam på en pick ick med pizza och vacker utsikt. Självklart kunde man ha det sämre.

Jag har lakan som var hans en gång. De skulle slängas. Vita som numera är lite grådassiga. De skulle slängas men jag tog dem som "reselakan". Vart iväg lite över helgen och någon tog fel väska på bussen. Där hade jag underlakan och örngott som var hans.. Det kändes alltid bra att sova på dem där. Även nu såhär efteråt. Som en tröst, lite som att vara nära igen. Det är väl det enda jag verkligen kommer sakna om väskan nu inte återvänder. Lustigt egentligen.
Jag ägnade kvällen åt att plantera om lite blommor. Väldigt välbehövligt. Diskat. Dammsugit, småplock, och bytt lite vatten till några av akvarierna. Ute har det varit 27 grader. Skäms för att jag inte ägnade eftermiddagen åt att vara ute. En annan dag.. Nu ligger jag under hans påslakan, det har jag iallafall kvar. Lanman som ger en känsla av närhet. Om jag anstränger mig kan nöstan tycka att de luktar som hemma hos honom.

En dag kommer de här texterna att handla om något annat. Inte om förlorad kärlek. Inte om sorg och smärta och längtan. Men det är vad den används till. Skriva ner saker jag inte kan uttrycka på annat sätt. Ord som får tankarna att lätta en aning. Men det här kommer jag att bära med mig för all framtid. På gott och ont. Jag har lärt mig mycket. Hade kunnat lära mig så mkt mer. Han fick se mina absolut sämsta sidor, som.jag egentligen inte visat för nån annan. Ilskeutbrott.. Inte många. Men rätt rejäla. I mitt tycke. Han hanterade det på ett sätt som jag tror är ovanligt. Tog tag i mig och brottade ner mig på sängen o kramade o kramade o kramade tills jag var lugn igen. Det är väldigt svårt att vara arg på någon som kramar en. Omöjligt. Ett lugn infinner sig. Och jag skämdes. Att jag inte kunnat kontrollera mig själv. Blev rädd för mig själv och min reaktion som var överdriven. En explosion av ilska och besikelse som jag lagrat ett längre tag. Bara flög i luften. Så dålig på att patq om saker jag upplevde var jobbigt. Jag måste bättra mig. En dag handlar de här texterna om något annat. Kanske nån form av självutveckling?

För fem år sedan blev vi vänner på fb jag o han. Då hade vi känt varandra ett tag. Fem år.. Bilderna på fb visar tre va våra gemensamma resor som var härliga på sitt sätt. Den första, till Riga med de vänner som gjorde att vi träffades. Sen resan till Vemdalen med hans kusin och kusinens flickvän. Och så resan förra året till Kap Verde. Fina minnen allihopa. Minnen är det jag har. Vackra varma minnen. Många av dem. Tacksam för det.
Somnade tillslut igår. Men sent. Trött idag. Vill sova o sova. Vaknade strax innan två av nån dröm. Slet runt i saker i sängen, trodde jag tappat bort ett huvud. Så konstigt. Stressad och skärrad..Visste inte om det var på riktigt eller ej ett tag. Somnade om. Minnen. .
De är på riktigt iallafall. Vill aldrig glömma. Men det gör oxå lite ont.. Vill sova.

Det är en tomhet. Saknad. Svår att fylla. Trots att jag håller mig sysselsatt. Saknaden av att ha den där speciella personen i sitt liv. Som förväntas bry sig om livets trivialiteter.. Mitt livs små skitsaker som inträffar hela tiden. Egentligen helt oviktiga saker. Visst har jag vänner som nog gör det också. Men ändå inte detsamma.
Saknar att kramas. Känna doften av honom. Närhet. Värme. och denna trygghet. Förmodligen uppskattade jag inte tillräckligt då jag hade allt det där. Gjorde så många fel.. Trodde att det skulle hålla. Fast han hela tiden sagt att inget varar för evigt, allt har ett slut. Ja, det är ju tydligt det..
Funderar hur länge han har funderat.. Kanske hela året. Kanske alltid? Alltid tveksam? Alltid tvivlat?
Får väl inte veta det, och vet väl inte ens om jag vill veta. Förändrar väl inget. Resultatet är oavsett två singlar till i huvudstaden.
Känner mig så tom. Konstant tom. Det är tomt. Utan honom. utan kärlek. Men jag vänjer mig såklart. Många lever utan kärlek i livet och jag är snart van vid det, vilket är nödvändigt. För min plan är att det skall förbli så. Den som får honom kan vara lycklig. men kanske borde han närma sig saker på ett annat sätt. kanske bara jag som var mesig, som aldrig helt kunde släppa den där starten vi hade. Ett "oseriöst" förhållande. Att hela tiden få höra "inget varar för evigt, inte det här heller" och saker som "vi passar inte ihop, vi är för olika".. Hur jag efter de första utlandsresorna grät på hemvägen, kvävde gråten, gråten av rädsla för att nu var det slut, detta var det sista vi gjorde ihop, nu skulle han inte vilja ha mig längre. Att han även sade att det skulle vara slut efter resan vi hade framför oss..
Jag kunde aldrig helt komma över det där jag fick höra så mycket i början. Det fanns kvar, ledde till viss osäkerhet hela tiden. Vet inte om han någonsin kunde förstå den biten.
Hade väl inte gjort nån skillnad alls förmodligen om han hade förstått det, min osäkerhet, även efter så pass många år ihop. Men jag hoppas att han tänker sig för innan han säger sådana saker till nästa tjej han blir intresserad av. Kanske har det redan skett.. Vem vet.
Undrar när den tomma känslan lämnar mig? Det får väl ta tid. Nåt år eller så, vem vet? Blä på allt bara.. :(