ljusimorkret

Sitter en liten bit hemifrån.. Har pizzapicknick med mig själv. Något jag i flera år ville göra med honom. Vi var ute o gick en del. Och jag tyckte det verkade så mysigt att köpa pizza och äta ute. Och faktiskt, det var en av de sista sakerna vi gjorde. Jag inbillar mig att han ville "ge " mig det. Det minnet. Så enkelt. Ändå något jag verkligen längtat efter. Nu sitter jag här ensam. 19.43. Solen värmer. Fantastiskt väder. Gråten sitter som en klump i halsen. Fast jag vet inte om det är så att jag är ledsen precis. Eller så är jag det alltid. Lite ledsen. Det ligger där under o pyr. Snart blir det en del av mig, som finns där, men inte gör så mycket väsen av sig Igår skrev hans kusin till mig, hon hade just fått veta att vi inte var tillsammans längre. Hon sade att det var väldigt synd och att jag kommer att vara saknad av henne och övrig släkt. Och att hon hoppades att han o jag kan bli vänner så att de får träffa mig ändå nån gång. Men kanske är det bara sånt man säger. Jag blev glad. O ledsen. Tårarna dök upp, jag tryckte ner dem. Fick en bild på hans andra kusins dotter, som är så vansinnigt söt! Tårarna dök upp.. Men det är väl så det är. Ensam på en pick ick med pizza och vacker utsikt. Självklart kunde man ha det sämre.