ljusimorkret

Det kommer då och då. Sorgsenheten. Idag, helt apropå.. Tänkte då jag lämnade han lögner sista morgonen, då vi redan gjort slut. Den första morgonen vi inte var ett par. Den sista morgonen jag vaknade i hans säng. Hur jag försökte smyga ut. Han hörde. Kom fort fram till ytterdörren, kramade mig, länge. Lade ner huvudet med ansiktet in mot min hals. Sista gången vi var så nära. Tårar kommer lätt vid de här tankarna. Jag saknar. Men det kommer annat i livet. Nån form av framtid. Utan honom. Det jag inte ville. Men jag kunde inte få honom att tycka om mig tillräckligt. Men kanske kommer Jag tycka om mig själv en dag. Just nu känns det inte så. Vikten är katastrof. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Känns som det står helt still i magen. O svullen o tjock är den. Känns hemskt! Men det kommer. Andra dagar. Det kommer, det kommer...