Ingen munter läsning..
Jag är väl en sån person, som har ett extremt behov av att ösa ur mig skiten. Jag har landat igen, dit där leendet är långt bort.. Det rasade fort, från en helt vanlig dag, till en riktigt tung och jobbig kväll..
Ljuset finns ju där, kanske närmare än jag tror, men mörkret känns rysligt påträngade i vissa stunder. Mina vänner, mina fina snälla vänner, som står,lyssnar och försöker peppa och ge råd. Jag känner mig som ett band som går på repeat, samma skit om och om igen..Att de orkar.. tack för det, om ni någonsin läser det här.. Min fina familj..som oxå står ut o säger att jag är bättre än jag tror.
Häromdagen övervägde jag faktiskt om livet var värt att leva.. Kom inte fram till nåt. Men jag vet ju hur det funkar, som då jag låg i snön.. Hjärnan skulle hindra mig. Så jag skulle aldrig göra något tror jag.
Ska jag berätta från början? Är nån som händelsevis inte vet..?
Jag lämnade min pojkvän sen 8 år i december, det är snart ett år sen.. Det var inget lätt beslut, men jag fick en anledning.. Insåg jag var tvunget att ta ett beslut, beslutet blev att lämna honom. Han bönade och bad, hade värsta ångetsattackerna. han mådde så dåligt. jag tog mig igenom det förvånansvärt bra. Såg framåt, bet ihop, såg till att få det gjort. Och det fick jag. Jag flyttade 35 mil.
Jag saknar allt.. Inte honom i sig, men naturen, miljön, vännerna.. Att ha hästarna nära.. Från att jobba med hästar heltid och ha hästar på fritiden till att inte ha häst alls i närheten, helomvändning.. Jobbigt.. Jag lämnade min vackra, fina bästaste Inka. Min fybenta vän, som föjde mig överallt.. Som jag tränat och tävlat. Men vad har hon för liv i Sthlm? Hon skulle inte trivas. så hon fick stanna.. Och jag kunde inte allt ifrån honom kände jag.. jag hade nog inte behövt oroa mig.
I januari åkte han till Thailand. I maj plockade han hem henne. Så sjukt jobbigt, fast jag inte borde bry mig.
I veckan som var, fick jag veta att de ska ha barn. Hon hade varit i Sverige i typ 2 månader då hon blev gravid.
Jag inte komma ifrån känslan av att nån tagit över mitt liv. I 8 år har jag trott och planerat att det ska vara jag. jag avskyr tanken på att nån annan sover i min säng, går tunt i mitt hus, går ut och går med min hund.. men inget av det är mitt, jag fick välja bort det.. Ibland undrar jag om det var rätt..
Det är tungt, tufft.. Jag var så lätt att byta ut.. Bara glömma ich gå vidare, Betydde jag nånsin ett dugg?
Eller var jag bara bra att ha? En smidig lösning?
jag har mycket mer att skriva, men orkar inte, måste sova.. Så trött, så trött..
