ljusimorkret

Det blir lättare med tiden. Känslorna mildras. Bleknar. Slutar göra ont. Jag vet ju det. Men än är det jobbigt. Inte klokt. Snart tre månader sedan. Snart är det tre år sedan. Ett minne. Allt suddas i kanterna. Bleknar. Som semesterfoton.  Jag kommer inte minnas hur han fick mig att känna mig speciell. Älskad. Hur han såg på mig. Hur jag i hans ögon kunde tycka jag var fin. Inte sista året iof. Kaske var det längre än så. Och jag kommer heller inte minnas de sakerna han sade som gjorde så ont att höra. Men jag kommer alltid ha hans röst i mig  "inget varar för evigt".  Det kommer att var en tagg som sitter där. Som alltid påminner mig om att jag inte kan bli älskad. Inte i långa loppet. Att jag inte är värd det. Att även om jag verkligen gör allt jag kan för att bli älskad så fungerar det inte i längden. Jag försökte. Och räckte inte till. Jag var fel. Är fel. Känner mig som en idiot som lät mig förloras i drömmar i åratal.  Att tro att jag hittat honom med H. Nån sån finns ju inte. Jag var aldrig rätt. Och det gör ont. Det är så lätt att låta det vackra ta över. Rida på vågorna av lycka som det ger. De mjuka händerna. Varma blicken. Kaffet jag fick på morgonen. Maten vi lagade. Sakerna vi gjorde. Var det värt nåt? Jag inser att jag är på hal is. Han var ingen skitstövel. Kaske var jag skitstöveln av oss. Hindrade honom att vara med den han vill. Han hittar sin lycka. Kanske haft den länge.  Där han känner att han är behövd. Någon som behöver honom. Som behöver bli omhändertagen. Jag gör inte det. Jag är stark.  Han sade en gång att jag behövde nån som tar hand om mig. Han blev den. Men i såg jag var ett hopplöst fall. Blev inte så smal som han innerst inne nog önskade. Klädde mig inte fint nog. Sminkade mig inte. Fixade inte håret.  Jag blev aldrig till fullo den han trodde att jag kunde vara. Jag var nog aldrig bra nog bara om jag är. 

Men det bli lättare med tiden.