ljusimorkret

Det kommer då och då. Sorgsenheten. Idag, helt apropå.. Tänkte då jag lämnade han lögner sista morgonen, då vi redan gjort slut. Den första morgonen vi inte var ett par. Den sista morgonen jag vaknade i hans säng. Hur jag försökte smyga ut. Han hörde. Kom fort fram till ytterdörren, kramade mig, länge. Lade ner huvudet med ansiktet in mot min hals. Sista gången vi var så nära. Tårar kommer lätt vid de här tankarna. Jag saknar. Men det kommer annat i livet. Nån form av framtid. Utan honom. Det jag inte ville. Men jag kunde inte få honom att tycka om mig tillräckligt. Men kanske kommer Jag tycka om mig själv en dag. Just nu känns det inte så. Vikten är katastrof. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Känns som det står helt still i magen. O svullen o tjock är den. Känns hemskt! Men det kommer. Andra dagar. Det kommer, det kommer...

Jag har alltid varit känslig och lite gråtmild.. Nu ligger det där ständigt. Idag var det konsert i kyrkan dit jag följde med några boende. Avslutades med två kärlekssånger. Då kom de smygandes, tårarna. Tankarna. På vad jag inte har längre. Sorgenheten över den jag blivit/är. Känslan av att det går att älska mig.
Mest dumma tankar.Jag önskar det vore annorlunda.. Inte mkt i livet känns riktigt rätt just nu. Kanske rätar det ut sig. Jag är så trött. Har hypertyreos. Läkaren ville sänka dosen. Ingen bra idé. . Undrar om DET kommer att "gå över". Liksom sorgsenheten .. Över.. Over and out...

Sitter en liten bit hemifrån.. Har pizzapicknick med mig själv. Något jag i flera år ville göra med honom. Vi var ute o gick en del. Och jag tyckte det verkade så mysigt att köpa pizza och äta ute. Och faktiskt, det var en av de sista sakerna vi gjorde. Jag inbillar mig att han ville "ge " mig det. Det minnet. Så enkelt. Ändå något jag verkligen längtat efter. Nu sitter jag här ensam. 19.43. Solen värmer. Fantastiskt väder. Gråten sitter som en klump i halsen. Fast jag vet inte om det är så att jag är ledsen precis. Eller så är jag det alltid. Lite ledsen. Det ligger där under o pyr. Snart blir det en del av mig, som finns där, men inte gör så mycket väsen av sig Igår skrev hans kusin till mig, hon hade just fått veta att vi inte var tillsammans längre. Hon sade att det var väldigt synd och att jag kommer att vara saknad av henne och övrig släkt. Och att hon hoppades att han o jag kan bli vänner så att de får träffa mig ändå nån gång. Men kanske är det bara sånt man säger. Jag blev glad. O ledsen. Tårarna dök upp, jag tryckte ner dem. Fick en bild på hans andra kusins dotter, som är så vansinnigt söt! Tårarna dök upp.. Men det är väl så det är. Ensam på en pick ick med pizza och vacker utsikt. Självklart kunde man ha det sämre.

Jag har lakan som var hans en gång. De skulle slängas. Vita som numera är lite grådassiga. De skulle slängas men jag tog dem som "reselakan". Vart iväg lite över helgen och någon tog fel väska på bussen. Där hade jag underlakan och örngott som var hans.. Det kändes alltid bra att sova på dem där. Även nu såhär efteråt. Som en tröst, lite som att vara nära igen. Det är väl det enda jag verkligen kommer sakna om väskan nu inte återvänder. Lustigt egentligen.
Jag ägnade kvällen åt att plantera om lite blommor. Väldigt välbehövligt. Diskat. Dammsugit, småplock, och bytt lite vatten till några av akvarierna. Ute har det varit 27 grader. Skäms för att jag inte ägnade eftermiddagen åt att vara ute. En annan dag.. Nu ligger jag under hans påslakan, det har jag iallafall kvar. Lanman som ger en känsla av närhet. Om jag anstränger mig kan nöstan tycka att de luktar som hemma hos honom.

En dag kommer de här texterna att handla om något annat. Inte om förlorad kärlek. Inte om sorg och smärta och längtan. Men det är vad den används till. Skriva ner saker jag inte kan uttrycka på annat sätt. Ord som får tankarna att lätta en aning. Men det här kommer jag att bära med mig för all framtid. På gott och ont. Jag har lärt mig mycket. Hade kunnat lära mig så mkt mer. Han fick se mina absolut sämsta sidor, som.jag egentligen inte visat för nån annan. Ilskeutbrott.. Inte många. Men rätt rejäla. I mitt tycke. Han hanterade det på ett sätt som jag tror är ovanligt. Tog tag i mig och brottade ner mig på sängen o kramade o kramade o kramade tills jag var lugn igen. Det är väldigt svårt att vara arg på någon som kramar en. Omöjligt. Ett lugn infinner sig. Och jag skämdes. Att jag inte kunnat kontrollera mig själv. Blev rädd för mig själv och min reaktion som var överdriven. En explosion av ilska och besikelse som jag lagrat ett längre tag. Bara flög i luften. Så dålig på att patq om saker jag upplevde var jobbigt. Jag måste bättra mig. En dag handlar de här texterna om något annat. Kanske nån form av självutveckling?

För fem år sedan blev vi vänner på fb jag o han. Då hade vi känt varandra ett tag. Fem år.. Bilderna på fb visar tre va våra gemensamma resor som var härliga på sitt sätt. Den första, till Riga med de vänner som gjorde att vi träffades. Sen resan till Vemdalen med hans kusin och kusinens flickvän. Och så resan förra året till Kap Verde. Fina minnen allihopa. Minnen är det jag har. Vackra varma minnen. Många av dem. Tacksam för det.
Somnade tillslut igår. Men sent. Trött idag. Vill sova o sova. Vaknade strax innan två av nån dröm. Slet runt i saker i sängen, trodde jag tappat bort ett huvud. Så konstigt. Stressad och skärrad..Visste inte om det var på riktigt eller ej ett tag. Somnade om. Minnen. .
De är på riktigt iallafall. Vill aldrig glömma. Men det gör oxå lite ont.. Vill sova.

Det är en tomhet. Saknad. Svår att fylla. Trots att jag håller mig sysselsatt. Saknaden av att ha den där speciella personen i sitt liv. Som förväntas bry sig om livets trivialiteter.. Mitt livs små skitsaker som inträffar hela tiden. Egentligen helt oviktiga saker. Visst har jag vänner som nog gör det också. Men ändå inte detsamma.
Saknar att kramas. Känna doften av honom. Närhet. Värme. och denna trygghet. Förmodligen uppskattade jag inte tillräckligt då jag hade allt det där. Gjorde så många fel.. Trodde att det skulle hålla. Fast han hela tiden sagt att inget varar för evigt, allt har ett slut. Ja, det är ju tydligt det..
Funderar hur länge han har funderat.. Kanske hela året. Kanske alltid? Alltid tveksam? Alltid tvivlat?
Får väl inte veta det, och vet väl inte ens om jag vill veta. Förändrar väl inget. Resultatet är oavsett två singlar till i huvudstaden.
Känner mig så tom. Konstant tom. Det är tomt. Utan honom. utan kärlek. Men jag vänjer mig såklart. Många lever utan kärlek i livet och jag är snart van vid det, vilket är nödvändigt. För min plan är att det skall förbli så. Den som får honom kan vara lycklig. men kanske borde han närma sig saker på ett annat sätt. kanske bara jag som var mesig, som aldrig helt kunde släppa den där starten vi hade. Ett "oseriöst" förhållande. Att hela tiden få höra "inget varar för evigt, inte det här heller" och saker som "vi passar inte ihop, vi är för olika".. Hur jag efter de första utlandsresorna grät på hemvägen, kvävde gråten, gråten av rädsla för att nu var det slut, detta var det sista vi gjorde ihop, nu skulle han inte vilja ha mig längre. Att han även sade att det skulle vara slut efter resan vi hade framför oss..
Jag kunde aldrig helt komma över det där jag fick höra så mycket i början. Det fanns kvar, ledde till viss osäkerhet hela tiden. Vet inte om han någonsin kunde förstå den biten.
Hade väl inte gjort nån skillnad alls förmodligen om han hade förstått det, min osäkerhet, även efter så pass många år ihop. Men jag hoppas att han tänker sig för innan han säger sådana saker till nästa tjej han blir intresserad av. Kanske har det redan skett.. Vem vet.
Undrar när den tomma känslan lämnar mig? Det får väl ta tid. Nåt år eller så, vem vet? Blä på allt bara.. :(