ljusimorkret

Jag saknar att vakna av kaffemaskinen. Det där vansinnigt störande ljudet. Jag saknar det. Saknar vetskapen om att han är vaken, uppe, kanske väntar på mig. Saknar att vakna intill hans doft. Saknar att ligga på hans bröstet o höra andetagen. Saknar den där känslan av självklarhet. Att höra till. Vara en del av något. Saknar att se på hans kropp, ljuset över dalarna och kullarna, bröstmusklerna, axlarna.. den där perfekta hudtonen,  ljuset som skimrar på huden. Så många gånger har jag önskat att jag kunde måla det.. Fånga perfektionen. Utsikten då jag låg på hans axel och såg ner över hans bara bröstkorg. 

Jag brukade kalla honom min grekiska gud. Kopplingen med Grekland var obefintlig, men hans kropp påminde mig om sådana där statyer.. På grekiska gudar eller krigare. De där slanka men utmejslade musklerna, skuggorna och ljuset.. Perfektion. Och det var dr jag hörde till för ett tag. Ett par lyckliga år. 

Jag saknar.