ljusimorkret

sitter och ser ut över havet. Medelhavet. Vackert. Tankarna tillåts vara i ensamheten. Alla resor vi hunnit tillsammans. Allt du fått mig att känna. Tårar som stigit i mina ögon av enbart lycka. Man tror inte att man ska få uppleva det. Jag fick det. Tack. Att se sig själv i dina ögon. Att just då veta att du tycker jag är vacker. Men har även fått se motsatsen från dig. Två ytterligheter.

Det blev så som du alltid lovade. Inget varar för evigt. I min hjärna  : Det blev som du lovat, du valde Anna framför mig. Du insåg att jag inte behöver någon som tar hand om mig. Jag behövde inte dig. Hon gör det. Du kunde inte påverka mig såsom du önskade.  Få mig att sköta kosten. Träna regelbundet. Bli snyggare och smalare. Hon gör allt det. Kanske delvis för din skull. För visst började hon sin resa efter att ni träffades? Hon behöver dig. Jag är för självständig. Trots att hon ständigt säger ; Ensam är stark. Hon klarar det inte. Inte som jag.
Jag är stark. Ensam oxå. Se på mig. Åker ensam till en ö i Grekland. Nån gång blir det något mer äventyrligt. Du är med mig här hela tiden. Lustigt. Mer här än hemma. Det förvånar mig. Eller så är det att jag släpper fram dig här. Minns. Jag längtar efter din doft. Den där jordiga naturnära doften som fick mig att känna mig trygg. Den fanns där hela tiden. Men jag lade märke till den på riktigt först på mörkermiddagen. Insåg att det här är du. Din doft. Som jag älskar. Du sade alltid att jag var doftlös. Du har inget att minnas. Men du sade att Anna luktar starkt. Har en rejäl kroppslukt.  Jag stör mig på att du nämner det. Du nämner oxå att du är orolig för hennes vikt. Var det i påskas? Hon åt godis flera dagar i rad. Hade nog gått upp några kilon.  Du oroar dig.Fint av dig. Nu kan du oroa dig för henne på heltid. Ta hand om henne. Jag klarar mig. Du vet det. Snart har det gått fyra månader. Jag inbillar mig att du släppt mig för länge sen. Skiter i allt. Att inget betydde något. Men visst vet jag att jag jar fel. Nåt betydde nåt. Jag undrar vad du bär med dig. Av oss. Det finns nu inget oss. Inget vi. Slut. Jag är bitter på många sätt. Hatar mig själv för att jag aldrig räcker till.  Räckte inte för dig. Kunde inte vara bra nog. Kunde inte hålla nyttig kost.  Gå ner i vikt. Träna regelbundet.  Hann inte. Kände mig stressad ofta. Ville räcka till. Laga mat åt dig. Vara hos dig då du önskade. Vara den du önskade. Jag misslyckades. Fast jag tycker att jag försökte. Självständig och stark är inga ord jag skulle förknippa med mig själv. Kanske borde jag göra det. Jag är nog mer än vad jag tror. Jag reflekterar sällan över vad jag är och inte. Kanske är det en brist, kanske inte. Jag är svag.  Jag är rädd. Jag är tvivlande. Jag är stark. Jag är ledsen. Jag är arg. Faktiskt är jag arg. På dig? Kanske. Du gjorde mig illa många gånger. Medvetet eller ej. Ord. De gör större avtryck än du tror. Jag bär dem med mig troligen hela livet. Hårda ord dröjer kvar längre, är tyngre, än snälla ord. Varför är det? Väljer jag det? Kanske. Det har med min självbild att göra. Att jag tycker att jag inte förtjänar bättre. Att de elaka ord jag får är de enda som är sanna. Det är fel.
Jag bär med mig vackra ord du sade oxå. Att jag har vackra ögon. Bland det sista du skrev ; Du är en av de bästa människor jag känner. Snart känner vi inte varandra längre. Jag kan inte. Du valde henne framför mig. Fast hon är din vän. Ja man kan ju definiera vän på olika sätt. I min värld har där alltid funnits ett stygn av något mer. Som du aldrig erkänt. Kanske inte besvarat. Kanske vill hon mer än du? Du säger hon är gift. Som om det skulle vara ett skydd.I min värld, nej. Jag borde inte bry mig. Ett jävla dugg. Men nånstans skulle det vara skönt att veta att jag inte är inbillningssjuk.
Jag ångrar inte en dag med dig. Jag är glad över allt du lärt mig och fått mig att inse. Och det är inte bara jag som har saker att jobba med. Du har det oxå. Men jag vet inte om du någonsin kommer att se det. Att din struliga barndom har påverkat dig. Gjort dig rädd,vågar inte släppa in. Inte hänge dig till fullo. Vad  är det du söker?

...på en grekisk liten ö. Det är vackert. Vågor hela tiden. Försöker finna mig själv i vågornas eviga brus och beständighet.  In..ut.. framåt..bakåt. . Samma men aldrig likadant. Jag grät nu på kvällen. Sällan Jag tillåter mig göra det. Chattat med honom. Han är så kall på nåt vis. Jag hatar för att jag känner. För att det gör ont. Jag hatar mig själv för att han kan få mig att känna nåt. En ilska mest. En skrämmande ilska. Som bottnar i mitt eget självförakt. Min egen otillräcklighet. 

Jag finner en glädje i de starka vindar som är här. Får mig att fokusera på annat. Saker utom mig. Saker som rör ytan av mig. Jag kom i söndags. Nu är det tisdag natt. Inte pratat med någon utöver vardagliga "tack så mkt" och andra nödvändiga artighetsfraser. Så fort nån ser på mig slår jag ner ögonen och försöker försvinna.  Noll självförtroende. Noll vilja att synas. Vill bara vara osynlig. 

Jag ser ut som jag har vattkoppor. Myggor biter mig på nätterna. Fint. Imorgon är det vandring. Hoppas vi blir några stycken.Satt ikväll ensam på restaurangen.  Helt ensam. Inte en enda gäst till.  Det bekommer mig inte så mkt. Lustigt. Fick tips om att de har god pizza där . Den var god. Men inte den bästa jag ätit såklart. 

Så vilsen. Så mkt ilska som egentligen är nåt annat.  Så trött nu. Skrev en lång text idag vid havet. Förmodligen helt orättvis. Men vad gör det? Ingen läser. Det är bra. Är inte meningen det ska läsas .Om jag nån gång skulle försvinna vill jag inte att det här gnället hittas på min dator. Det hjälper ingen. Nån dag ska  jag lägga ut texten jag skrev idag vid havet. Ord. Bara ord. . Så här är jag nu. På en liten grekisk ö och försöker att vara osynlig. Går ganska bra.

Det blir lättare med tiden. Känslorna mildras. Bleknar. Slutar göra ont. Jag vet ju det. Men än är det jobbigt. Inte klokt. Snart tre månader sedan. Snart är det tre år sedan. Ett minne. Allt suddas i kanterna. Bleknar. Som semesterfoton.  Jag kommer inte minnas hur han fick mig att känna mig speciell. Älskad. Hur han såg på mig. Hur jag i hans ögon kunde tycka jag var fin. Inte sista året iof. Kaske var det längre än så. Och jag kommer heller inte minnas de sakerna han sade som gjorde så ont att höra. Men jag kommer alltid ha hans röst i mig  "inget varar för evigt".  Det kommer att var en tagg som sitter där. Som alltid påminner mig om att jag inte kan bli älskad. Inte i långa loppet. Att jag inte är värd det. Att även om jag verkligen gör allt jag kan för att bli älskad så fungerar det inte i längden. Jag försökte. Och räckte inte till. Jag var fel. Är fel. Känner mig som en idiot som lät mig förloras i drömmar i åratal.  Att tro att jag hittat honom med H. Nån sån finns ju inte. Jag var aldrig rätt. Och det gör ont. Det är så lätt att låta det vackra ta över. Rida på vågorna av lycka som det ger. De mjuka händerna. Varma blicken. Kaffet jag fick på morgonen. Maten vi lagade. Sakerna vi gjorde. Var det värt nåt? Jag inser att jag är på hal is. Han var ingen skitstövel. Kaske var jag skitstöveln av oss. Hindrade honom att vara med den han vill. Han hittar sin lycka. Kanske haft den länge.  Där han känner att han är behövd. Någon som behöver honom. Som behöver bli omhändertagen. Jag gör inte det. Jag är stark.  Han sade en gång att jag behövde nån som tar hand om mig. Han blev den. Men i såg jag var ett hopplöst fall. Blev inte så smal som han innerst inne nog önskade. Klädde mig inte fint nog. Sminkade mig inte. Fixade inte håret.  Jag blev aldrig till fullo den han trodde att jag kunde vara. Jag var nog aldrig bra nog bara om jag är. 

Men det bli lättare med tiden.