ljusimorkret

Han har av sig då och då. Jag svarar kort. Det påverkar mig för mycket. kan inte tänka på nåt annat. Det stör mig. Att en annan människa kan påverka mig så. Så dumt. Han vill ha kontakt. Jag fixar det inte. Innerst inne vill jag ju inget hellre än att detta aldrig skulle ha hänt. Men det har det ju. Och jag måste döda allt jag känner.
Ser folk ute på stan som ser kära ut och kysser varandra. Inser att jag svär inombords och mentalt varnar dem att allt det är lögn och påhitt. Mår riktigt dåligt av det. Vad är för fel på mig. Tänker att jag aldrig mer ska utsätta mig för det där. Kärleken. Varför ska jag tror att det går att vara med mig? Att någon skulle vilja?
Jag är fortfarande ett stort sår. Har en skorpa över, så blöder inte. Men innanför skorpan är det varigt och blodigt och en enda röra. Kontakt gör att det läcker ut. Är inte redo att ta om resultatet. Tar jag inte bort konversationen på whatsapp och ser hans bild då jag öppnar hoppar det fullkomligen till i hjärtat. Det är inte okej. Måste försvinna. Jag kan inte vara nån vän ändå. Är så ledsen och ibland även arg. Rädd jag ska säga nåt dumt. Rädd att bryta ihop. Bli den där sorgliga våta fläcken som jag var samma kväll vi gjorde slut. Låg där och grät ihjäl mig. Ont ont ont. Det finaste jag haft var över.
Kanske lugnar det sig framöver. Har snart gått två månader. Livet vandrar ju vidare. Med eller utan mig. Vissa har det bättre utan mig. Många troligen. Men en del kanske behöver mig. En del undviker jag kontakt med, för att det är bäst så, för mig.