Inget går ihop sig..
Livet går liksom inte ihop sig.. jag vill så mycket, men inser att nånting måste slopas. Vad? Jag är ensam, ska satsa på mig själv. Men är JAG för någonting? Jag skulle säga att jag är tjejen som är bra på djur.. Och om man tar bort det då?
Jag utan djur.. vad finns kvar då? Ja... hmm, låt mig tänka... jag vet inte!
Jag är väl rätt så glad typ, fast jag just nu känner mig som nån slags känslomässig bergochdalbana, som hela tiden kämpar för att ta mig uppåt, mot toppen, men ibland halkar ner o deppar lite.
Många säger att jag BORDE vara ledsen, få ur mig en massa skit, men orkar liksom inte.. vet inte om jag känner att det verkligen behövs, fast det borde behövas. Har ännu inte gråtit ordentligt en enda gång, vad är det för fel på mig liksom? Tror fasiken det är onormalt.. Så fort tårarna börjar välla över tvingar jag mig att tänka på annat, tvingar munnen att le, tvingar mig att tänka på saker som gör mig glad. Då lyckas jag hålla mig en rimlig nivå, inga sammanbrott.
Jag vet nog inte vad som är jag, eller jag vill inte veta, jag tror inte jag egentligen gillar mig själv sådär värst mycket, har för många fel o brister.
Men vad är jag för nån typ egentligen? Glad, snäll, bekväm skulle nog många säga. Det där bekväm gillar jag inte, det är en av mina brister.. En del skulle säga att jag är rolig, en del tycker förmodligen jag är rätt konstig..
Fick en gång höra "Du är som du är, men det skall du bara fortsätta vara". Det värmde. Nån som tycker jag är bra som jag är. Det finns det nog fler som gör, men JAG tycker inte det, kan inte riktigt acceptera att jag är som jag är. Men jag tror iallafall det är bra för mig att vara ensam, då måste jag ta itu med en del. Men det går inte ihop sig.. Jag vill inte vara utan hästarna, vad jag är jag utan dem? Det är ju det som är jag! jag är rätt bra på hästar, känner mig säker i den miljön. Hundar är jag oxå hyfsad på, men tror att måna tycker jag är bättre än jag är.. jag saknar min lilla hund, så det värker i hjärtat. Men hon fick stanna, i det gamla liv jag valde att lämna. fanns nån som behövde henne bättre.. samt stog som ägare i papprena, finns inte mkt att göra då. jag har ju heller inte tiden..
Men att vara utan hästarna oxå.. vad har jag kvar sen liksom? MIG SJÄLV! Och det är inget jag vill umgås med jämt, jämt, jämt. Låt mig pausa och få umgås med mina hästar istället! Men det går inte ihop sig. Nåt måste ändras, kan inte gå ett par tusen back varje månad.. men jag får köra på och hoppas på mirakel tror jag, leva efter mitt ständiga motto: "Det löser sig". Gör det verkligen det? Den här gången oxå?
Börjar hitta tillbaka till mitt skratt..
Jag vet inte om det här med att blogga är något för mig.. Men just ikväll har jag många ord i i huvudet, som jag behöver släppa av nånstans, kanske är det så fler kvällar/dagar längre fram?
Jag skriver det som faller mig in, känslor och tankar, mest bara de ord som ber om att få komma ut. Förmodligen bara skräp för andra som läser det, men kanske kan nån hitta nån mening av de meningar som skrivs, som jag ge dem något, på något sätt, och därför väljer jag att lägga dem så andra kan läsa.
Jag börjar hitta tillbaka till mitt skratt, skrattet som börjar i magen, och bubblar upp, just för att det vill ut. Det har varit borta länge.. Visst har jag skrattat, men det har känts annorlunda. Det här skrattet kommer från mig, för att jag vill skratta, inte för att andra förväntar sig att jag ska skratta, utan enbart för att jag vill, för att skrattet vill komma ut.
Det låter konstigt såklart, vart kan ett skratt ta vägen egentligen? Och varför har jag inte saknat det? Det är väl det konstigaste av allt, att jag inte saknat det här skrattet. Men man vänjer sig, det försvinner gradvis, och därför blir det naturligt. Jag har låtit det förvinna, jag har inte egentligen varit medveten om det, jag har trott att jag varit lycklig.
Har jag inte varit det då? Jo, på ett sätt kanske, men på andra inte, det går inte att förklara..
Nu är skrattet på väg tillbaka, och hittar tillbaka in i mig, lika lustigt som det försvann, gradvis och sakta. Det kommer där ibland, och det är fortfarande så nytt att jag reagerar då det dyker upp. Då det bubblar upp ur magen, det låter ovant. Det känns lite ovant, men det känns bra. Det känns som JAG! Jag trodde det var borta, jag trodde att det var såhär att bli vuxen.. Kanske är det så delvis också, men det är knappast hela sanningen. Vad är då sanningen i det här? jag tror inte det finns något sanning om nånting, inte om någons liv, det beror på från vilket håll man ser det. Jag kan bara se det från mitt håll, och från det hållet får jag nog ingen bra sanning. Hur kan man veta det? Det är nog så att man inte gör det, vet alltså. Man tror att man vet vad som är sant, åkta och riktigt, vad som är rätt, för en själv och för andra, och man lever efter det. Men allt eftersom tiden går, kan det vara så att det förändras. Som det gjorde för mig.
jag vet inte om det gör nu, där jag är nu, är det som är rätt för mig, men jag tror att jag är på rätt väg. Jag börjar hitta tillbaka till mitt skratt, som är en del av mig, och det är det viktigaste jag har. Mig själv. Min glädje, levnadsglädjen. Inte för att det nånsin varit så att jag inte velat leva. Okej, nu ljög jag. Riktigt nattsvarta stunder, för många, många år sen, så tänkte jag att det kan kvitta. Men det gjorde det inte. Mitt inre jag, som jag sakta börjar inse är starkare än jag tror, rättar mig då jag har fel. Det sade åt mig att skärpa mig, resa mig upp ur snön, röra på mig så jag inte blev så kall. I den perioden av mitt liv hade nästan leendet försvunnit också. Men det var så länge sen, och en så kort period, så vi släpper det nu.
Många säger att jag är stark. Är inte alla människor det? Är JAG verkligen det? Jag vet inte, jag är nog inget särskilt på den fronten, jag är som människor är mest, det gäller det mesta. Men jag tvingar glädjen att vinna, iallafall just nu. Jag orkar inte annat. Då tankarna på det jag saknar kommer, då tårarna hotar att svämmar över, tvingar jag min mun att le, tvingar mig själv att tänka på annat. Jag vågar inte annat. Men vad har jag egentligen att sörja över? Måste man det? Sörja alltså.. För att kunna gå vidare och låta skrattet vinna för alltid? Är det något att sörja, att man lämnat allt som har med de senaste åtta åren att göra bakom bakom sig? Byta liv i en handvändning sådär? Eller var det egentligen så? Eller har det pågått ett längre tag? Är det att vara stark, att lämna allt sådär? Eller är det att vara svag? Tog jag den lätta vägen ut?
Frågan är om det var den lätta vägen, eller om det var den svåra vägen. Många säger att jag är så stark som gjort det. Men jag vet inte egentligen. Det är inte mycket jag är säker på längre, om jag nånsin vart det.
Men jag vet att mitt skratt har börjat hitta tillbaka in i mig, och jag vet att det känns bra. Det räcker för stunden.
