LJUS!!!!
Har jag äntligen kommit ut ur tunneln?
Jag känner mig lycklig, som om livet var en saga... Jag tror inte att det är sant! Han vill ha mig! På riktigt!! *dansar*
Haha! Jag låter som en tonåring! Men snart fyller jag 33. Inte klokt!
Jag kan knappt förklara alla turer kring detta.. Det var han som sökte kontakt igen..sade efter ett tag han kunde tänka sig att göra något seriöst av oss. Jag trodde inte mina öron..
Vi har pratat länge o väl om saker och ting.. Det finns saker vi måste jobba på, båda två. Det kommer inte att vara ett förhållande som flyter helt komplikationsfritt, jag är medveten om det. Han är definitivt medveten om det. Det är det som fått honom att tveka, att vi är så olika som vi är.
Men vi vill..han vill..och jag vill inget hellre. Jag kommer nu att ha möjlighet att säga direkt till honom att jag älskar honom, och jag hoppas och tror, att då jag gör det, kommer jag få annat än tystnad till svar. Men jag ser i hans ögon.. Jag känner mig älskad av hans blick. Och egentligen betyder det mer än ord.
Jag älskar hans värme. Hans raka sätt. Han kompromisslöshet och fasta åsikter. Hans sätt att retas (som kan göra mig sjukt irriterad oxå). Hans sätt att skämma bort mig på småsaker. Som tex att servera mig mat, att ta bort min tallrik då vi ätit i soffan. Att han oombedd kryddar mina frukostägg. Att han stryker mig över kinden i förbifarten.Älskar vårt samarbete då vi lagar mat. Älskar att se på honom. Han är så vacker. Jag älskar att jag tror, att jag bli en bättre jag av honom. Jag älskar då våra kroppar talar sitt eget språk med varandra. Jag älskar hans skratt.
Jag vågar knappt tro på det ännu, det är fortfarande rätt så nytt.
