Lång tung backe
Plötsligt händer det!
Ja, det kan men verkligen säga, att plötsligt så händer det där man inte trodde inte kunda hända..
Ibland känns som om jag inte kommer upp, eller att jag just anar kröner, så plöstligt byggs backen på med en bra bit till. Vill inte säga att livet är orättvist, för det är nog inte, men livet visar sig direkt inte från min alla mest ljusa sida.
I onsdags ringde min syster. Min häst stog på 3 ben i hagen. Jag sade att det bara var att ringa veterinär. Efter mycket om och med fick hon tag i en. Sen kom nästa samtal. Vetrinären tror att det är en fraktur, hon kan skriva ett intyg, det blir inga problem med föräkringsbolaget...
Världen rasade.. Var det verkligen slutet för min vackra Stjärna? Står hon där med brutet ben? Och jag finns inte där, kan inget göra.. Min stackars vackra flicka. Jag såg så fram emot att att få hit dig, att äntligen, efter alla skador och sjukdomar få börja sätta igång dig, rida dig, träna med dig, utvecklas tillsammans. Men nånting ville annorlunda. Vad är meningen? Vad är meningen med allt? När vet man? Jag tror det ordnar sig. Det är mitt motto i livet, "det ordnar sig". Men jag måste lära mig sörja, inte bara stoppa undan allt skit o springa vidare. Men det gör så ont. Det är så jobbigt. Vem sade något om att köra huvudet i sanden ett tag? Det är det jag gör i mångt ioch mycket. Den dagen då jag rycker upp huvudet kan det bli jobbigt. Men det får gå, det måste det ju göra.
Jag tänker så jag går i tusen bitar över min förlorade vän. Hoppas fortfarande att det inte skall behöva vara så förevigt. En stor del saknas i mitt liv. En del av mitt liv har fallit i skugga. Löjligt, jag brukar inte fästa mig så, och vet inte varför jag gjort det denna gång. Han har länge vart min stöttepelare, utan att jag kanske förstått hur viktig han varit. Jo, jag har insett att han är viktig. Att han alltid fått mig glad. En gång nämde han något om att jag var energislukare. Skämtade bort det lika fort. Men kanske var det så? Kanske tog jag mer än jag gav? Jag är ledsen för det. Om det var så. Ledsen att jag åkte och hälsade på, ledsen att det blev som det blev, och blivit som det blivit. Om jag bara fick veta vad jag gjorde fel, varför det blev såhär? På ett sätt VET jag att det måste vara såhär, det måste ta slut, även den vackraste saga, för annars kommer man inte vidare.. Det är lätt att fastna i det vackra, det är lätt att bli bitter då det tar slut. Slut gör alltid ont. Nånstans hoppadesjag på the never ending story.. fast jag visste att det var tvunget att ta slut. Ta slut eller blomtra upp på rikigt.
Men jag har vänner som jag tror orkar med mig lite till, fast jag känner mig som en jättebelastning.
Tjatar o maler samma saker om och om igen. Jag vill ha svar, jag vill veta. Annars går jag runt med mina små rosakimrande drömmar, fasiken vad jobbigt det är att vara en romantiker! En drömmare, tror på det omöjlga, som att få en hundvalp med rosett runt halsen en julaftons morgon.. Att få ett samtal om att Lettir ska säljas, att jag får komma och hämta honom. Att det ringer på dörren, där står min förlorade vän..
Just nu är det ont om drömmar, det är jobbigt för en drömmare som jag. Men jag gissar att det kommer andra drömmar längre fram.
Upp och ner, ner och upp...
Jag har tappat mitt skratt. Jag hoppas det är tillfälligt. Tårarna ligger på lur hela tiden. Jag avskyr det! Men inser att jag troligen måste gå igenom en sån här period. Tyckte det kom lite väl fort bara. (och det är mitt jäkla fel) Hade behövt lite mer styrka först. men jag kunde inte veta, hade jag vetat hade jag stannat hemma..
Vet inte om det är mitt fel som det blev, eller varför det är som det är. Frågetecknen är väst. Att inte veta. Varför? Vad gjorde jag för fel?!
Jag har förlorat en vän. Kanske en av mina bästa vänner. Jag lever på hoppet att det är tillfälligt, att det snart ska ringa och jag får höra det underbara skrattet som hjälpt mig att hitta tillbaka till mitt eget skratt. Både skrattet i telefonen och skrattet här hos mig är borta.. utbytt, bortblåst, och det gör ont, så ont att förlora en vän, att inte få förklara, inte tacka, inte ha en chans att säga vad man tycker o tänker. Vad blev fel?
Han har lyssnat, tagit emot min ibland outsinliga ström av ord, lyssnat på saker som förmodligen inte intresserar ett dugg, kommit med goda råd, stöttat, puschat, sagt vad han tycker och tänker, fått mig att skratta då jag är ledsen, fått mig att se framåt och kämpa. Vi har många gånger planerat delar av en framtid tillsammans, fast jag vet att det förmodligen aldrig skulle bli något med det. Luftslott.. Är det det? Ja, det klart.. men inte alltid sådär rosaskimrande och perfekt, ofta realistiska.. Jag undrar om han förstår hur mycket jag sätter värde på vänskapen? Det hade nog aldrig kunnat bli något, jag vet ju det, och jag tror kanske inte jag velat det skulle bli det helelr, viss männsikor gör sig bäst s
Tårarna är så nära, ligger o dallrar under ögonlocken, dyker upp då man minst förväntar sig. En arbetskamrat frågade i morse: Är du trött? Är du ledsen? Du är så tyst! Då hotade det att komma fram, det klumpade sig i halsen o jag tryckte fram "Det är så ibland". Men som jag önskar att det inte var så!!
Jag vet att glädjen vinner i längden. Jag vet att skrattet nån gång kommer tillbaka. Men det känns ändå som en bit kommer att fattas.
Jag har fler fantastiska vänner. Tack för att ni orkar, tack för att ni finns, jag tror att blir bra tillslut, men det känns som en jäkligt lång uppförsbacke fram till dess! Uppförsbacke har det varit, men då har han knuffat på, dragit mig upp, kanske utan att inse hur mkt..
Nu gråter jag igen, fast förmodligen av glädje, det plingade i telefonen! Som han jsut skrev, PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
