ljusimorkret

Jag känner mig som ett skal. Det är väldigt svårt att förklara. Jag vet att jag tycks fungera bra. Jag jobbar. Jag ler. Jag är trevlig. Och jag tror på det själv. Jag gör det bra. För bra. Jag gråter inte. Jag tänker inte jag känner inte. Jag har kopplat bort.
Men då. Jag älskade. För första gången i mitt liv kan jag ärligt säga att jag älskat. Det är en gåva. Jag är tacksam för det. Att ha fått uppleva det. Att få känna så mycket att det rinner över. Att vara så lycklig över att vara just där och just då med den personen. Jag inbillar mig han kände samma sak. Men kanske lurar jag mig själv på den punkten oxå. Tvivel... Älskade du någonsin? Är jag blind.. ? Såg jag inte? Vad gjorde jag för fel? Vad var det jag inte gjorde som du ville ha? Visade jag inte att Jag älskade dig? Kände du dig inte tillräckligt älskad? Varför är jag så fel? Varför kunde jag inte räcka till..
En dag ska jag skriva om det Du sade. Att jag tyckte att det var enbart besvärligt att åka till dig... Jag ska berätta .. Nån gång då jag kan känna. Jag är som död inombords. Det finns nåt där. Pyrande ilska? Komplett galenskap? Förberedelse på ensamhet? Jag vågar inte närma mig det. Jag stänger av. Stänger in. Och det tar så på krafterna. Orkar inte. Orkar inget.

Det är slut, det är tyst, det är tomt. Klistrar på mig leendet varje dg o kör på, tror knappt nån märker. Idag så slut. Orkar inte le. Låtsas det är bra. Orkar inte. Saknaden är så stor. Börjar verkligen förstå att det är såhär det kommer att vara nu. Givetvis vänjer jag mig. Men önskar jag slapp. Men han vill ha nån annan. Som inte är som jag.

Jag stänger av. Vägrar känna efter. Vågar inte. Kommer bli attackerad av så många minnen. Fina minnen. Kanske de vackraste jag samlat på mig genom livet. Ingen har fått mig att känna så. Att börja gråta för att alla varma känslor, all kärlek jag kände blev för mycket. Jag tror han nån gång kände likadant. Jag måste få tro det. Ingen har sett på mig så. De ögonen. Den enda jag ville vara tillräckligt bra inför. Jag misslyckades.