ljusimorkret

Så trött.. Trött.

Ibland känns det hopplöst, fast i ett nät, med spindeln på ingång. Bara jag kan ändra, jag kan styra vägen i mitt liv, jag vet det. Men kraften ska finnas, orka slå sig loss.

Det sägs som sagt att jag är stark, men vem försöker inbilla mig det? Vad är det som skulle göra mig stark? Vad skiljer mig från en svag människa?

Jag gräver ner mig, sörjer, och gör jag inte det så stänger jag av. Stänger ner, trycker undan, gömmer och glömmer. vad är styrkan i det? Det är fegt..

Men det finns ljuspunkter såklart, stunder då jag glömmer, inte tänker, lever mig upp helt nuet. Ligger på en arm, andas in redan andad luft, nära och jag vet att det inte är det jag egentligen söker, inte det äkta.. Men jag njuter för stunden, lever mig upp där jag är. Låtsas att allt är perfekt, för just då är det så. Och känslan lever kvar även efter, men jag vet att jag inbillar mig, lurar mig själv, jag har de exakta spelreglerna. Hjärnan vet dem, hjärtat försöker följa hjärnan. Ibland går det, men just då, just där, och ett tag därefter, så vandrar hjärtat på fria vägar. Och det är så skönt, att hjärtat får vara fritt. Det är värt det. Fast jag vet att risken är stor att hjärtat kommer åka på stryk. Hoppas jämfota på. Jag har vetat det från början, men jag gav mig in det ändå. Ibland undrar jag när det händer..

Men jag orkar inte bry mig om det, varför på bekymra sig för det som som kanske kommer ske? Det är inte här ännu..

Jag vill vara stark, alltid stark, alltid glad. Vill gå genom livet med huvudet högt, bara vara stark och stolt. Jag försöker, men jag kraschar, totalt ibland. Som inatt.. jag drömde om Inka. Min vackra fina lilla hund.. Som jag alltid hade med mig som alltid älskade mig, alltid ställde upp och alltid gjorde mig glad. Jag drömde så verkligt om henne. Vart nära att börja gråta hela dagen då tanken på drömmen dykt upp. Men det är bara att bita ihop. Tills jag plötsligt här, framför datorn, låter tårarna börja falla.. Det blev som en kort ymnig vårflod.. Stark gråt, en kort urtömning, som en ventilation av övertrycket där inne, ibland måste det komma ut lite. Lite som att krascha en läskig finne, som ett smärre vulkanutbrott..

Men känns det bättre sen?

Kanske.. Men saken förändras ju inte.. Hon kommer aldrig bli min igen. Så kommer de igen, tårarna.. jag är trött, måste sova, för länge sen. Slut och trött, svag o bräcklig nu. Men det sägs att jag är stark. Stark och tuff. Vartdå?