ljusimorkret

Så trött man kan vara. Trött o trött o trött. Har två gånger denna månad behövt lägga mig och sova en stund på jobbet innan jag orkar gå därifrån. Tror inte att andra förstår. Försöker inte ens förklara. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Igår lämnade jag fem rör blod. Hoppas det finns nåt att jobba vidare på. Vill inte ha det såhär. Just för stunden känns det jobbigt att ens hålla kroppen upprätt och att hålla balansen. Känner mig allmänt ostadig. Ska lägga om kosten helt. Inser att jag måste. Har man en autoimmun sjukdom som jag har (Hasimotos ) är det lätt att triggas och blir fler. Vill undvika det. Kanske kommer det jag skriver om här att handla mer om det längre fram.
Åkte buss igår för jag skulle till Tyresö. Såg honom gå ensam över bron. Blir så påverkad. Han ser så bra ut. Svårt att tro att han någonsin haft nåt intresse i nån som mig. Men det har han väl uppenbarligen. Börjar nog vänja mig så smått med ensamheten. Men är så opigg så det är väldigt skönt att inte behöva göra något. Får knappt det nödvändiga gjort hemma ens. Önskar såklart jag kunde få bli lite bortskämd, få en kopp kaffe på sängen. Färdiglagad mat. En kram. Nån som tycker om mig på det där speciella sättet. Som bryter vardagen lite. Men jag vill jubdet ska vara han. Ingen annan. Vill inte ha nån annan i mitt liv. Fyller mitt liv ändå.
Men i tröttheten finns ingen plats.