ljusimorkret

Börjar jag komma ut på andra sidan? Ja, kanske är det så. Är inte fullt lika negativ mot mig själv längre. Nån form av jämnvikt börjar infinna sig. Tror jag.. Inte hört av honom sen resan, det är bra för mig. Hjälper mig nog att släppa. Bli mindre hatisk mot mig själv över mitt "misslyckande". jag gjorde verkligen så gott jag kunde och det räckte inte.
Har haft en härlig helg i alla fall. Åkte på kryssning till Åbo med gamla jobbet, härligt att umgås med dem alla igen. Kändes som att vara hemma lite granna. Söndagen cyklade jag till Cafe Lyran och satt och räksmörgås utomhus i solen. Och kaffe och en mini-biskvi :) 30 oktober och sitta ut! Cyklade hem och höll mig utmed vattnet. Aldrig fattat vilka villor det finns i Mälarhöjden! Wow! Därefter fixa mig iordning inför tvåårskalas. Fick där fint beröm av min bästa vän. "Du har aldrig varit så snygg som nu. Inte så klok och modig heller. Du är den jag känner som utvecklats mest."
DET kallar jag fint beröm! Gjorde mig glad på flera punkter. Avslutade söndagen med middag hos föräldrarna, det är alltid lika trevligt! Så glad att jag har dem friska och pigga!
Kanske börjar det plana ut sig nu allting. Får se. Stöter säkert på honom av misstag nån dag då jag är ute o cyklar eller så o då kraschar jag väl..

Att någon som inte är enndel av mitt liv längre kan vara så fullständigt närvarande I det. Hela tiden. Knasigt.
Jag befinner mig i Skåne. Så underbart mysigt. Och idag när vi cyklade utmed vattnet fick vi se tumlare!!! Så himla läckert!! Som en dröm. Flera stycken och rätt nära land. Hörde pysljudet då de släppte ut luft. Riktigt läckert att se dem! Hade halkan i knähöjd och nästan tårar i ögonen. Magiskt är väl ett bra ord.
Och han är med mig hela tiden. Så närvarande. Så sjukt. Är nog knappast "besvarat". Han har fullt upp med sitt. Såklart. Och det hat ju jag oxå. Men i mitt huvid finns hans. Saker jag skulle vilja dela med honom . Saker jag vill han ska se. Tänker vad han hade tyckt o tänkt om saker. Så närvarande. Och så totalt frånvarande. För att jag vill det. Kan inte vara vänner. För ont. Han får vara närvarande i andras liv.

Jag cyklar. Tar i. Hör plötsligt mitt namn. Rent instinktivt tvärnitar jag. Tack godegud jag inte hade nån bakom mig.Bromsljus på cykeln är nog inte så tokigt. Och där stor hon. Som jag kanske helst inte hade träffat. Minnen. Jag ler. Jag kramar henne (?!!whyyy)Säger att allt är bra antar jag. Berättar om cykeln. Om bromsen som låg på. Att det är så kul att cykla. Ser förmodligen tokglad ut. Motsatsen till vad jag kände. I ärlighetens namn rätt ställd och uppskattad. Kände mig synad. Förmodligen ville hon ha att berätta för honom. Förmodligen såg jg ut att må fint. Men leende är bästa försvar. Upp med fasaden. Ingen kan se tårarna av is som ligger ner bakom ögonen. Som små isbitar innanför ryggraden. Små frusna bitar jag just nu känner aldrig kommer att tina. Jag ler. Sträcker upp mig. Måste bort. Ja jag blrjar faktiskt jobba snart. Kaos i huvudet. Hasar ur mig nåt vet inte ens bad jag sade. Minnen. Har inget otal med henne personligen. Men mitt andra jag, min elaka demon som sitter rop min axel o säger att jag aldrig duger till. Han han valde henne framför mig. Hon är så mkt jag aldrig kan vara. Elaka lilla demonjävel. Jag borde slå ner dig från min axel o hoppa på dig. Njuta då du krossas. Skaka av mig att jag aldrig är bra nog. Men jag ler. Upp med fasaden. Le och var gla' hurra!
Starka duktiga jag!
Ligger många timmar senare i en flod av tårar. Tårar som plötsligt forsade ut ur ögonen. Varma. Inte isande längs ryggraden. De här tårarna skrämmer mig. De gör mer ont. Värmer kinderna. Skrämmer. Men räta på dig! Le! Ingen svaghet här. Bara le. Jag överlever.

Det känns så konstigt. Ibland faller längtan över en. Som ikväll. Umgicks med lite av min släkt. Och fick sån längtan att ha R att åka hem till,krypa upp i sängen där han redan hade legat och väntat. Känns som det var igår jag kunde göra så. Längtan att en speciell person i sitt liv. Men det kommer gå över. Jag vet ju det. Tanken kan komma. Men den kommer vara mindre förknippad med en känsla. Och det är bra. Men det är konstigt att tankarna kan väcka sån känsla.. och att det känns så självklart .. som att det var helt nyligen jag gjorde det. Men det är nu över fyra månader sen. Och allt detta skrivande och ältande kommer att tyckas mig urfånigt då. Och lite att det gör det redan nu. Läger att samla ihop sig igen!