Vad säger man?
När är botten nådd? Det blir värre och värre. Mörkare och mörkare. Tyngre o tyngre. För första gången i mitt liv börjar jag bli orolig att en depression är i antågande. Och jag bara är. Är och är. Less på allt. Döda känslor. Det enda jag kan känna lite mer är sorgsenheten. Tomheten. Oron. Vart är glädjen? Är inte ens glad över att Fabel ska komma hem. Känner inget. Jag vet att bara mina egna tankar kan ta mig härifrån. Jag vet att han inte gjort mig tillnärmelsevis så illa som jag gjort och gör mot mig själv. Jag är så elak. Täner så elaka tankar. Mosar allt som var bra. Smutskastar. Vad säger man om det? Middagen idag blev en kexchoklad och en päronmer. Dumt. Urbota dumt. Soppan jag köpt på jobbet hällde jag ut en del av. Inte god. Inte sugen på något. Inte sugen på julen. Helst vill jag bara ligga i sängen o bara vara. Fy så skönt det skulle vara! Vad säger man om det? Vart är du nu, ljuset i mörkret? Jag måste ju ta mig vidare. Framåt. Och livet händer ju, runt mig, hela tiden.
Snart jul.
Ja det är ju så. Att julen återigen snart är här. Men känner noll stämning. Inom mig är det som eTT mörker och en kyla där inget riktigt når ner på djupet. Visst finns det sånt som berör. . Men har höga murar nu. Julen.. gemenskap, värme, kärlek... Helt vill jag bara gömma mig, dra nåt gammalt över mig. Försvinna. I mina mörkaste stunder har jag faktiskt tänkt riktigt hemska tankar. Som jag inte tror att jag egentligen menar. Ljuset övervinner alltid mörkret. Det finns nästan alltid ljus i mörkret. Jag har mycket ljus. Men kanske släpper jag inte in det. När ska det gå.över? Aldrig vill jag låta någon komma så nära att kunna skada mig så. Ljuset vinner. Snart är julen här. Försöker göra nåt bra av det. Somliga sitter ensamma...Och det gör ont i mig.
Tomt igen
Den där tomma känslan inuti. Av att något fattas. Att man inte är hel. Inte duger. Inte är bra för andra människor. Att jag helst vill gömma mig, isolera mig, och bara försvinna. Att inte känna. och känna för mycket. Att inse att det som betytt allra mest för mig sen jag flyttade tillbaka till Stockholm, att det, det har jag smutskastat, förminskat, sett till att göra fult, för att jag ska kunna släppa, gå vidare, ta mig framåt. Jag kan inte riktigt se allt det vackra som fanns i det vi hade. Jag ser till att jag tror på, att allt det där var lögn. jag var aldrig värd det. Jag är omöjlig att älska.
Det är väl orätttvist. Mot honom. Kanske mot mig själv. Imorgon har det gått sex månader. Singel i sex månader. Sex månader av kämpande, för att ta sig fram, upp, leva, njuta, hitta balans.
Jag hoppas att jag aldrig låter någon betyda så mycket. Många säger att det är meningen med livet. Men jag måste tro att det finns andra meningar. Mitt fulla existerande ska inte behöva vara beronde av någons annans existens. Men visst är det vackert att spegla sig i en annan människas ögon, och att se, att man är vacker och älskad. Men det kan inte vara det.. Det enda som är så stort. jag vägrar låta mig tro det.
Jag är vilsen. Allt känns så tomt igen.
Lång tid
Det var länge sen jag skrev. Jag bet att det är eTT bra tecken. Skriver ju mest då jag mår som sämst. Jag bet inte hur jag mår. Jag gråter ohejdat åt serie jag kollar på. Känner mig allmänt känslig. Äter godis. Slöar. All duktighet är som bortblåst. Lesslessless kan man nog säga. Men jag haft två härliga helger nu! Och på onsdag åker jag till min syster. Två helgen borta, en hemma, en borta. Gäller att passa på då man kan!
Det puttrar på. Men känns som.min "baseline" för måemde har sänkts. Lite som.att inget när ända in till hjärtat. Känslan kommer över mig ibland. Min känsla av otillräcklighet. .Att jag var allt jag kunde för hono, men räckte ändå inte till. Inte bra nog. Fast jag försökte. Kanske för att jag försökte.. Han vill fortfarande ha kontakt. Jag är tveksam. Finns absolut inget i mitt liv som intresserar honom. Inte då, och inte nu. Jag lever vad jag tror är mitt liv. Så bra jag kan. Men vet inte om det räcker ens för mig. Men förändringar är på gång. Kanske. Lets see!
Får se hur lång tid det tar innan jag skriver igen. Tack alla vänner för att ni orkar med mig! ♡ Utan er vore jag ingenting.
Det puttrar på. Men känns som.min "baseline" för måemde har sänkts. Lite som.att inget när ända in till hjärtat. Känslan kommer över mig ibland. Min känsla av otillräcklighet. .Att jag var allt jag kunde för hono, men räckte ändå inte till. Inte bra nog. Fast jag försökte. Kanske för att jag försökte.. Han vill fortfarande ha kontakt. Jag är tveksam. Finns absolut inget i mitt liv som intresserar honom. Inte då, och inte nu. Jag lever vad jag tror är mitt liv. Så bra jag kan. Men vet inte om det räcker ens för mig. Men förändringar är på gång. Kanske. Lets see!
Får se hur lång tid det tar innan jag skriver igen. Tack alla vänner för att ni orkar med mig! ♡ Utan er vore jag ingenting.
