ljusimorkret

Jag är en sån idiot. Skulle ha lämnat honom så långt innan. Inte blivit dumpad. Skulle insett att jag inte bidrog med särskilt mkt bra i hans liv. Jag hindrade honom att vara med sin bästa vän. Jävla svartsjuka. Idiot att jag inte kunde sluta bry mig. Stänga av känslan att det inte är bara vänskap där. Att det är lite för intensivt sätt att umgås med en vän.
En kväll de där sista veckorna. Jag kom hem o han låg på sängen. Han tittar upp på mig, gör en typ äcklad min och säger ; Varför skelar du så mycket?
Som vanligt höll jag minen fast han lika bra hde kunnat slå mig. Så jävla ont gör det. Då den man älskar set på en och ser ut som han ser på nåt äckligt. Jag borde insett få att det vart kört. Idiot jag är. Hatar mig sjäkv för sånt där. För att jag älskade o föröka och trodde . Hoppas jag aldrig mer hamnar i den sitsen. Vill aldrig mer älska och göra mig sårbar. Aldrig mer försöka och misslyckas. Jag är en katastrof. Jag är 35. Bor på 26 kvm med 11 akvarium. Singel o ska så förbli. Försöker vara bra nog på en massa plan. Men känner mig misslyckad på de flesta. Överviktig ser fan inte kul ut. Rynkorna kommer galopperande o fäster sig överallt. Jobbar på kosten. Ytterligare en dag då jag klarat mig idag. Heja mig. Kommer krävas varje dag resten av mitt liv för att se vettig ut. Men jag önskar framförallt att jag mådde bättre. Så mkt undertryckt sorgsenheten och ilska. Hörde av mig till honom för en stund sen. Vart katastrof. Alla känslor upp till ytan. Svartbad för ögonen o tanken att skada mig själv dök upp. Det bara fullständigt slår slint. Riktigt otäckt. En sån sorglig människa jag är. Hemsk. En sån som jag inte ville bli. Men nu är jag här. Ska komma ihåg o läsa den här "bloggen" då jag nån gång mår bättre. Kommer tycka jag var väldens fånigaste. Fast det tycker jag redan nu. Blä på mig!!

Haft ont i huvudet i 11 dagar. Känner mig helt ur balans. Känns som om jag på riktigt har försämrad balans och motorisk förmåga. Även synen känns påverkad. Skumt är det. Har där för haft en riktigt lugn helg. Idag har jag sovit 12,5 timmar ! Helt galet! Känner att jag går på gränsen för vad jag klarar av. Och förstår egentligen inte varför. Mår inte bra helt enkelt. Dosen levaxin höjdes ju och det är bra. Kanske är detta reaktioner på det. Kroppen måste vänja sig.
Jag har iallafall varit väldigt duktig med kosten. Inte ätit något sött alls på hela den här veckan! Avstått enormt fint nybakat fikabröd. Även nyköpta nybakade frallor har jag tackat nej till. Åt havreknäcke istället. Alltid en liten förbättring! Försöker ligga lite lågt med gluten.
Jag hoppas att jag sart ska må bättre. Syrran skrev imorse att hon tyckte det lät som utmattning/stressreaktion. Jag vet inte.. Vill ju inte tro det. Även om tankarna rört sig i de banorna. Känner mig allmänt gråtmild och känslig. Saknar R. Skulle vilja ha en kram. Men ensam är stark sägs det ju. Och jag är inte ensam. Har så många fina människor omkring mig! Tack för att de orkar och vill vara min vän.
Hoppas snart jag mår bättre. Nu ska jag byta vatten i alla kar här hemma. Skönt då det är klart.

Börjar infinna sig en känsla av att jag borde be om ursäkt. Helt knasigt. Att jag borde be om ursäkt att han var tvungen att vara med mig så länge. Att jag borde insett han inte ville längre. Att jag borde sjäkv gjort slut då jag började ana.. Men jag ville inget hellre än att jag hade fel. Att min känsla var helt åt skogen. Men det var den ju inte. Tyvärr. Finns inget rim och reson I den tanken. Kan ju lika bra be om ursäkt över att jag existerar och det är kanske lite dumt. Fast har iof nästan gjort det några gånger. Men det är nåt jag ska försöka undvika. På samma sätt jag jag ska försöka få bort ordet "borde" ur mitt språk. Helt onödigt ord.

Att umgås med sin släkt är underbart. Så glad att jag Jr dem. Men jag är urdålig på det.. Föredrar att sitta med barnen och se på TV.
Att umgås med släkten kan få mig att känna mig som konstigaste i världen. Känslang av att vara "evig singel" fast så fallet inte har varit.. Men han ville mycket sällan vara en del av det där. Att hänga med på middagar och umgås med min släkt. Han var inte så pigg på att umgås med sin egna släkt heller för all del.
Saknaden är stor. Så tomt. Och så ensamt. Och jag känner mig vilsen. Tom.
Tänker att han nog har gått vidare helt. Kanske träffat nån ny. Nån bättre. Har det iaf bättre utan mig som bringar kaos och oreda i hans välordnade liv. Stökade ner. Tappade bort mina nycklar och min plånbok. Var dålig på att planera. Svårt att ge raka svar. Fröken Röra. Det är väl jag det. Opassande i hans ordningsam ma liv.
Är glad att jag har min släkt, vet att de finns där då jag behöver. Men man är ändå ensam som människa. Det måste jag lära mig. Ensam är naturligt. Och jag är som jag är. Fast det finns mycket att förbättra med den jag är. Kan alltid bli bättre.

På väg hem efter en härlig långhelg hos en av mina bästa vänner. Slappat. Badat. Sovit till 11-12. Fortfarande trött. Haft en bra helg. Riktigt bra. Är glad för det, glad för att ha så fina människor i mitt liv. Skymningen faller utanför Tågfönstret. Hem igen efter en liten verklighetsflykt. Men hem är bra. Helt okej. Mitt lilla krypin. På ett sätt glad att han aldrig vart hos mig så många gånger. Är tillräckligt många minnen av honom där ändå. Kanske är han i Grekland nu. Kanske var det nästa fredag.. Antar han ev skickar nån bild. Men inte tänka på det. Ska hem o ta hand om mina små fiskar. Hoppas de klarat sig bra. Hem är ändå hem.

Så trött man kan vara. Trött o trött o trött. Har två gånger denna månad behövt lägga mig och sova en stund på jobbet innan jag orkar gå därifrån. Tror inte att andra förstår. Försöker inte ens förklara. Sänkningen av levaxin gjorde inget bättre. Igår lämnade jag fem rör blod. Hoppas det finns nåt att jobba vidare på. Vill inte ha det såhär. Just för stunden känns det jobbigt att ens hålla kroppen upprätt och att hålla balansen. Känner mig allmänt ostadig. Ska lägga om kosten helt. Inser att jag måste. Har man en autoimmun sjukdom som jag har (Hasimotos ) är det lätt att triggas och blir fler. Vill undvika det. Kanske kommer det jag skriver om här att handla mer om det längre fram.
Åkte buss igår för jag skulle till Tyresö. Såg honom gå ensam över bron. Blir så påverkad. Han ser så bra ut. Svårt att tro att han någonsin haft nåt intresse i nån som mig. Men det har han väl uppenbarligen. Börjar nog vänja mig så smått med ensamheten. Men är så opigg så det är väldigt skönt att inte behöva göra något. Får knappt det nödvändiga gjort hemma ens. Önskar såklart jag kunde få bli lite bortskämd, få en kopp kaffe på sängen. Färdiglagad mat. En kram. Nån som tycker om mig på det där speciella sättet. Som bryter vardagen lite. Men jag vill jubdet ska vara han. Ingen annan. Vill inte ha nån annan i mitt liv. Fyller mitt liv ändå.
Men i tröttheten finns ingen plats.

Han har av sig då och då. Jag svarar kort. Det påverkar mig för mycket. kan inte tänka på nåt annat. Det stör mig. Att en annan människa kan påverka mig så. Så dumt. Han vill ha kontakt. Jag fixar det inte. Innerst inne vill jag ju inget hellre än att detta aldrig skulle ha hänt. Men det har det ju. Och jag måste döda allt jag känner.
Ser folk ute på stan som ser kära ut och kysser varandra. Inser att jag svär inombords och mentalt varnar dem att allt det är lögn och påhitt. Mår riktigt dåligt av det. Vad är för fel på mig. Tänker att jag aldrig mer ska utsätta mig för det där. Kärleken. Varför ska jag tror att det går att vara med mig? Att någon skulle vilja?
Jag är fortfarande ett stort sår. Har en skorpa över, så blöder inte. Men innanför skorpan är det varigt och blodigt och en enda röra. Kontakt gör att det läcker ut. Är inte redo att ta om resultatet. Tar jag inte bort konversationen på whatsapp och ser hans bild då jag öppnar hoppar det fullkomligen till i hjärtat. Det är inte okej. Måste försvinna. Jag kan inte vara nån vän ändå. Är så ledsen och ibland även arg. Rädd jag ska säga nåt dumt. Rädd att bryta ihop. Bli den där sorgliga våta fläcken som jag var samma kväll vi gjorde slut. Låg där och grät ihjäl mig. Ont ont ont. Det finaste jag haft var över.
Kanske lugnar det sig framöver. Har snart gått två månader. Livet vandrar ju vidare. Med eller utan mig. Vissa har det bättre utan mig. Många troligen. Men en del kanske behöver mig. En del undviker jag kontakt med, för att det är bäst så, för mig.