Inte för evigt.
Jag vet ju det, ingeting varar för evigt. Alla avslut är svåra. Vissa svårare än andra. I det här fallet har överenskommelsen varit att det ska ta slut, att det ska förändras. Jag vet det. Men jag vet inte när. Men jag vet att det kommer göra ont, väldigt ont. Jag är så dum, kan inte stänga av mitt hjärta, styra det. Jag borde kunna det, det skulle bespara mig en del.
Men jag njuter av det som är är, att ligga i hans armar, känna hans andetag mot mitt mitt ansikte. När jag är där har jag så svårt att tro att det inte är på rikigt. Att hans varsamma smekningar över min rygg, mitt ansikte, mina läppar, min kind.. Att han gör det bara för att..
Men jag vet oxå att det inte skulle vara bra om det var vi två på "riktigt". Jag tror iaf att det inte skulle vara bra, bli bra..
Men jag älskar hans galna humor. Galna små saker på Fb. Älskar hans skratt. Så mild och lugn, att ligga hans armar är som att ligga på en sommaräng och se på molnen högt där uppe och höra björkarna susa lätt i vinden. Skönt, rogivande, som balsam..
Jag borde inte gett mig in i det, borde ha backat. Men jag vill så gärna, det har varit tvunget att inträffa. Det stod skrivet nånstans, jag kände det rätt tidigt. Fast tolkade jag saker o ting rätt? Det kan jag ju aldrig veta kanske.
Jag har bett om hjälp. Ska gå till vårdcentralen för en "bedömning". Jag har bett att få prata med nån. Men först måste läkaren bedöma om jag behöver det, och isåfall vem. Jag känner mig ofta bra, på jobbet, när jag har huvudet fullt av annat, i stallet, när det är full fart.. När jag ligger i hans armar..
Men så kommer det då jag är ensam, kör bilden från stallet.. Jag börjar gråta, vet knappt varför. Jag är väl en självömkande mes. Känner att allting kvittar, ingenting spelar nån roll. Känner att det skulle kvitta om jag körde av vägen och dog. Parkerade bilden hemma, satt kvar, såg snön falla på rutorna, vad gör det om jag sitter kvar här, låter snön täcka över bilen bara. Men jag vet ju av tidigare erfarenheter att så fort kylan kommer krypandes så ändrar jag uppfattning. Jag är bara dum, löjlig, fånig. Jag har så mycket att vara glad och tacksam för. Så många fina människor omkring mig. Hur jag ändå känna såhär?
Det finns ju egentligen ingen direkt anledning..
Men ljuset är här ibland, en bra känsla, det känns i hela magen. Så jag vet att ljuset finns i mörkret, är en del av det rent av. Jag ska bara låta ljuset vinna oftare över mörkret. Det blir så, såsmåningom.
Stadig och stabil..?
Igår föll jag dit igen. Inser vilken situation jag satt mig i IGEN! Jag visste det från början. Men jag jag tror ju alltid att det ska bli bättre nästa gång. Att det blir annorlunda, att jag lärt mig av misstagen. Hjärnan gör ju det, hjärnan är rationell och logisk, men hjärtat är svårare att kontrollera. Varför kan jag inte bara stänga till om hjärtat? Det var ju överenskommelsen.. Hjärnan vet det.
Usch, jag avskyr att jag sitter här igen, men vill inte ta mig ur det. Är verkligen nån form av "kärlek" bättre än ingenting..? Men då jag ligger där, glömmer allt annat, bara är.. Det känns på många sätt inte som det är på låtsas.. men det är ju.. jag vet ju det.
Men jag unnar mig tanken ibland att det inte är "på låtsas". Jag har för bra fanatsi. Både en gåva och ett straff. Jag tror att jag närmar mig att bli stadig och stabil igen, men insåg igår hur långt ifrån det jag är. Jag föll ner direkt, känslan, så vansinnigt bekant, så ont.. Så orationell. Det skrämmer mig lite. Vet nu inte hur jag ska ställa mig till allt. Som vanligt gör jag nog ingenting. Men nu ska jag sova, är nog lika bra. Det här leder inte till nånting. Ingenting leder till nånting. Det kan bara sluta i hjärtesorg. Men jag intalar mig själv att jag är starkare än så. Att hjärnans logiska tänk vinner. men igår slogs hjärnan ut helt, och det vällde fram känslor, känslor som inte borde ha kommit i det läget. Egoistiska känslor på ett sätt. Det leder inte till nånting.
