ljusimorkret

Den där tomma känslan inuti. Av att något fattas. Att man inte är hel. Inte duger. Inte är bra för andra människor. Att jag helst vill gömma mig, isolera mig, och bara försvinna. Att inte känna. och känna för mycket. Att inse att det som betytt allra mest för mig sen jag flyttade tillbaka till Stockholm, att det, det har jag smutskastat, förminskat, sett till att göra fult, för att jag ska kunna släppa, gå vidare, ta mig framåt. Jag kan inte riktigt se allt det vackra som fanns i det  vi hade. Jag ser till att jag tror på, att allt det där var lögn. jag var aldrig värd det. Jag är omöjlig att älska.

Det är väl orätttvist. Mot honom. Kanske mot mig själv. Imorgon har det gått sex månader. Singel i sex månader. Sex månader av kämpande, för att ta sig fram, upp, leva, njuta, hitta balans.

Jag hoppas att jag aldrig låter någon betyda så mycket. Många säger att det är meningen med livet. Men jag måste tro att det finns andra meningar. Mitt fulla existerande ska inte behöva vara beronde av någons annans existens. Men visst är det vackert att spegla sig i en annan människas ögon, och att se, att man är vacker och älskad. Men det kan inte vara det.. Det enda  som är så stort. jag vägrar låta mig tro det.

Jag är vilsen. Allt känns så tomt igen.

Jag är rädd. Rädd för att det syns i mina ögon. Rädd för att det sipprar ur mig. Ite går att dölja. Tomheten. Tystnaden.  Hopplösheten. Kylan. Allt det jag önskar dölja. Känner  mg som en fåfäng måne som försöker  klä ut mig till en sol. Men misslyckas. Mina ögon förråder mig. Lade ut en bild på mitt nyfärgade hår. Min syster skrev bums att det var såå fint. men att jag ser vansinnigt trött ut. Att mina glada ögon inte längre är där. Det syns. Rädd att det håller på att ta över. Avskyvärda svaghet.  Avslöjande ögon. Jag vill vara bra. Inte ha trötta och  ledsna ögon. 

Landat i vardagen i med en krasch. Känner mig så otroligt stressad. Vet inte egentligen vad det beror på. Men det är olikt mig och det känns inte bra alls. Lite otäckt. 

Jobbet rullar på. Ska byta dokumentationssätt. Det känns ju lite stressande. Vart lite tjafset och stökigt men inget som påverkar mig direkt. Så jag vet inte.. Blev lite mkt allting bara kanske.. Var idag på föreläsning av Daniel Mendoza. Tror jag han hette. Lite märklig föreläsning. En del bra. Men fick inte riktigt fatt i kärnan av det hela... Nåja.. 

Ansträngt mig hela dagen för att andas lungt.. Djupa andetag... Lugn och fin... Men inte lyckats..Tänk vackra tankar... Måste sova nu iaf. Hoppas morgondagen blir bättre än de två som varit. 

sitter och ser ut över havet. Medelhavet. Vackert. Tankarna tillåts vara i ensamheten. Alla resor vi hunnit tillsammans. Allt du fått mig att känna. Tårar som stigit i mina ögon av enbart lycka. Man tror inte att man ska få uppleva det. Jag fick det. Tack. Att se sig själv i dina ögon. Att just då veta att du tycker jag är vacker. Men har även fått se motsatsen från dig. Två ytterligheter.

Det blev så som du alltid lovade. Inget varar för evigt. I min hjärna  : Det blev som du lovat, du valde Anna framför mig. Du insåg att jag inte behöver någon som tar hand om mig. Jag behövde inte dig. Hon gör det. Du kunde inte påverka mig såsom du önskade.  Få mig att sköta kosten. Träna regelbundet. Bli snyggare och smalare. Hon gör allt det. Kanske delvis för din skull. För visst började hon sin resa efter att ni träffades? Hon behöver dig. Jag är för självständig. Trots att hon ständigt säger ; Ensam är stark. Hon klarar det inte. Inte som jag.
Jag är stark. Ensam oxå. Se på mig. Åker ensam till en ö i Grekland. Nån gång blir det något mer äventyrligt. Du är med mig här hela tiden. Lustigt. Mer här än hemma. Det förvånar mig. Eller så är det att jag släpper fram dig här. Minns. Jag längtar efter din doft. Den där jordiga naturnära doften som fick mig att känna mig trygg. Den fanns där hela tiden. Men jag lade märke till den på riktigt först på mörkermiddagen. Insåg att det här är du. Din doft. Som jag älskar. Du sade alltid att jag var doftlös. Du har inget att minnas. Men du sade att Anna luktar starkt. Har en rejäl kroppslukt.  Jag stör mig på att du nämner det. Du nämner oxå att du är orolig för hennes vikt. Var det i påskas? Hon åt godis flera dagar i rad. Hade nog gått upp några kilon.  Du oroar dig.Fint av dig. Nu kan du oroa dig för henne på heltid. Ta hand om henne. Jag klarar mig. Du vet det. Snart har det gått fyra månader. Jag inbillar mig att du släppt mig för länge sen. Skiter i allt. Att inget betydde något. Men visst vet jag att jag jar fel. Nåt betydde nåt. Jag undrar vad du bär med dig. Av oss. Det finns nu inget oss. Inget vi. Slut. Jag är bitter på många sätt. Hatar mig själv för att jag aldrig räcker till.  Räckte inte för dig. Kunde inte vara bra nog. Kunde inte hålla nyttig kost.  Gå ner i vikt. Träna regelbundet.  Hann inte. Kände mig stressad ofta. Ville räcka till. Laga mat åt dig. Vara hos dig då du önskade. Vara den du önskade. Jag misslyckades. Fast jag tycker att jag försökte. Självständig och stark är inga ord jag skulle förknippa med mig själv. Kanske borde jag göra det. Jag är nog mer än vad jag tror. Jag reflekterar sällan över vad jag är och inte. Kanske är det en brist, kanske inte. Jag är svag.  Jag är rädd. Jag är tvivlande. Jag är stark. Jag är ledsen. Jag är arg. Faktiskt är jag arg. På dig? Kanske. Du gjorde mig illa många gånger. Medvetet eller ej. Ord. De gör större avtryck än du tror. Jag bär dem med mig troligen hela livet. Hårda ord dröjer kvar längre, är tyngre, än snälla ord. Varför är det? Väljer jag det? Kanske. Det har med min självbild att göra. Att jag tycker att jag inte förtjänar bättre. Att de elaka ord jag får är de enda som är sanna. Det är fel.
Jag bär med mig vackra ord du sade oxå. Att jag har vackra ögon. Bland det sista du skrev ; Du är en av de bästa människor jag känner. Snart känner vi inte varandra längre. Jag kan inte. Du valde henne framför mig. Fast hon är din vän. Ja man kan ju definiera vän på olika sätt. I min värld har där alltid funnits ett stygn av något mer. Som du aldrig erkänt. Kanske inte besvarat. Kanske vill hon mer än du? Du säger hon är gift. Som om det skulle vara ett skydd.I min värld, nej. Jag borde inte bry mig. Ett jävla dugg. Men nånstans skulle det vara skönt att veta att jag inte är inbillningssjuk.
Jag ångrar inte en dag med dig. Jag är glad över allt du lärt mig och fått mig att inse. Och det är inte bara jag som har saker att jobba med. Du har det oxå. Men jag vet inte om du någonsin kommer att se det. Att din struliga barndom har påverkat dig. Gjort dig rädd,vågar inte släppa in. Inte hänge dig till fullo. Vad  är det du söker?