ljusimorkret

Den där tomma känslan inuti. Av att något fattas. Att man inte är hel. Inte duger. Inte är bra för andra människor. Att jag helst vill gömma mig, isolera mig, och bara försvinna. Att inte känna. och känna för mycket. Att inse att det som betytt allra mest för mig sen jag flyttade tillbaka till Stockholm, att det, det har jag smutskastat, förminskat, sett till att göra fult, för att jag ska kunna släppa, gå vidare, ta mig framåt. Jag kan inte riktigt se allt det vackra som fanns i det  vi hade. Jag ser till att jag tror på, att allt det där var lögn. jag var aldrig värd det. Jag är omöjlig att älska.

Det är väl orätttvist. Mot honom. Kanske mot mig själv. Imorgon har det gått sex månader. Singel i sex månader. Sex månader av kämpande, för att ta sig fram, upp, leva, njuta, hitta balans.

Jag hoppas att jag aldrig låter någon betyda så mycket. Många säger att det är meningen med livet. Men jag måste tro att det finns andra meningar. Mitt fulla existerande ska inte behöva vara beronde av någons annans existens. Men visst är det vackert att spegla sig i en annan människas ögon, och att se, att man är vacker och älskad. Men det kan inte vara det.. Det enda  som är så stort. jag vägrar låta mig tro det.

Jag är vilsen. Allt känns så tomt igen.