ljusimorkret

Jag cyklar. Tar i. Hör plötsligt mitt namn. Rent instinktivt tvärnitar jag. Tack godegud jag inte hade nån bakom mig.Bromsljus på cykeln är nog inte så tokigt. Och där stor hon. Som jag kanske helst inte hade träffat. Minnen. Jag ler. Jag kramar henne (?!!whyyy)Säger att allt är bra antar jag. Berättar om cykeln. Om bromsen som låg på. Att det är så kul att cykla. Ser förmodligen tokglad ut. Motsatsen till vad jag kände. I ärlighetens namn rätt ställd och uppskattad. Kände mig synad. Förmodligen ville hon ha att berätta för honom. Förmodligen såg jg ut att må fint. Men leende är bästa försvar. Upp med fasaden. Ingen kan se tårarna av is som ligger ner bakom ögonen. Som små isbitar innanför ryggraden. Små frusna bitar jag just nu känner aldrig kommer att tina. Jag ler. Sträcker upp mig. Måste bort. Ja jag blrjar faktiskt jobba snart. Kaos i huvudet. Hasar ur mig nåt vet inte ens bad jag sade. Minnen. Har inget otal med henne personligen. Men mitt andra jag, min elaka demon som sitter rop min axel o säger att jag aldrig duger till. Han han valde henne framför mig. Hon är så mkt jag aldrig kan vara. Elaka lilla demonjävel. Jag borde slå ner dig från min axel o hoppa på dig. Njuta då du krossas. Skaka av mig att jag aldrig är bra nog. Men jag ler. Upp med fasaden. Le och var gla' hurra!
Starka duktiga jag!
Ligger många timmar senare i en flod av tårar. Tårar som plötsligt forsade ut ur ögonen. Varma. Inte isande längs ryggraden. De här tårarna skrämmer mig. De gör mer ont. Värmer kinderna. Skrämmer. Men räta på dig! Le! Ingen svaghet här. Bara le. Jag överlever.