ljusimorkret

...på en grekisk liten ö. Det är vackert. Vågor hela tiden. Försöker finna mig själv i vågornas eviga brus och beständighet.  In..ut.. framåt..bakåt. . Samma men aldrig likadant. Jag grät nu på kvällen. Sällan Jag tillåter mig göra det. Chattat med honom. Han är så kall på nåt vis. Jag hatar för att jag känner. För att det gör ont. Jag hatar mig själv för att han kan få mig att känna nåt. En ilska mest. En skrämmande ilska. Som bottnar i mitt eget självförakt. Min egen otillräcklighet. 

Jag finner en glädje i de starka vindar som är här. Får mig att fokusera på annat. Saker utom mig. Saker som rör ytan av mig. Jag kom i söndags. Nu är det tisdag natt. Inte pratat med någon utöver vardagliga "tack så mkt" och andra nödvändiga artighetsfraser. Så fort nån ser på mig slår jag ner ögonen och försöker försvinna.  Noll självförtroende. Noll vilja att synas. Vill bara vara osynlig. 

Jag ser ut som jag har vattkoppor. Myggor biter mig på nätterna. Fint. Imorgon är det vandring. Hoppas vi blir några stycken.Satt ikväll ensam på restaurangen.  Helt ensam. Inte en enda gäst till.  Det bekommer mig inte så mkt. Lustigt. Fick tips om att de har god pizza där . Den var god. Men inte den bästa jag ätit såklart. 

Så vilsen. Så mkt ilska som egentligen är nåt annat.  Så trött nu. Skrev en lång text idag vid havet. Förmodligen helt orättvis. Men vad gör det? Ingen läser. Det är bra. Är inte meningen det ska läsas .Om jag nån gång skulle försvinna vill jag inte att det här gnället hittas på min dator. Det hjälper ingen. Nån dag ska  jag lägga ut texten jag skrev idag vid havet. Ord. Bara ord. . Så här är jag nu. På en liten grekisk ö och försöker att vara osynlig. Går ganska bra.