ljusimorkret

När är botten nådd? Det blir värre och värre. Mörkare och mörkare. Tyngre o tyngre. För första gången i mitt liv börjar jag bli orolig att en depression är i antågande. Och jag bara är. Är och är. Less på allt. Döda känslor. Det enda jag kan känna lite mer är sorgsenheten. Tomheten. Oron. Vart är glädjen? Är inte ens glad över att Fabel ska komma hem. Känner inget. Jag vet att bara mina egna tankar kan ta mig härifrån. Jag vet att han inte gjort mig tillnärmelsevis så illa som jag gjort och gör mot mig själv. Jag är så elak. Täner så elaka tankar. Mosar allt som var bra. Smutskastar. Vad säger man om det? Middagen idag blev en kexchoklad och en päronmer. Dumt. Urbota dumt. Soppan jag köpt på jobbet hällde jag ut en del av. Inte god. Inte sugen på något. Inte sugen på julen. Helst vill jag bara ligga i sängen o bara vara. Fy så skönt det skulle vara! Vad säger man om det? Vart är du nu, ljuset i mörkret? Jag måste ju ta mig vidare. Framåt. Och livet händer ju, runt mig, hela tiden.