ljusimorkret

Det är det jag försöker lura mig själv att jag är. Stark självständig och självgående. Kollar resor. Tänker att nämen, det är väl inga problem att åka utomlands själv? Sånt gör väl folk som är singel mest hela tiden? Och bitvis lurar jag mig själv att jag skulle kunna göra det o det känns okej. Men det finns egentligen ingenting som är okej med det. Ingenting som är okej med situationen alls. Jag saknar ihjäl mig  och jag vill inte ens erkänna det för mig. Jag vägrar fortfarande gråta. Hejdar minsta tendens. Igår på toaletten på restaurangen kände jag hur det var på väg upp, tårar sorg, förtvivlan. Sväljer, rycker upp mig, sätter på mig leendet. Puh..ingen märker nåt. Skalet håller. Berömmer mig själv.  Men inser hur fel det är. Fattar inte varför. Om jag låtsas som ingenting tillräckligt länge så blir det kanske ingenting?  Det bara slockar.. som eld som blir det glöd och sedan aska..Jo.. det ligger nåt I det. Aska.. Det blir vi alla förr eller senare.  Låtsas som ingenting tillräckligt länge så slipper jag undan?  Undan mig själv och den sorgliga figur jag är. 

Och jag är så trött.. så trött så trött.  Känner mig som innan jag började ta levaxin. Orkar inte.. 

Jag gör ändå upp planer. På saker jag borde, måste och vill. Men inser att det mesta lär aldrig bli mer än tankar. Vill så gärna vara den där jag låtsas att jag är. Stark och självständig,  självgående. När jag egentligen mest är en blöt fläck på golvet. 

Jag älskar honom. Har säkert vart dålig på att visa det. Önskar jag hade vart bättre det. Lyckats få honom att känna sig älskad. Jävla vardag, tiden som går,  lättja som infinner sig och den falska tryggheten. Men släpper sina anstäningningar lite. Så dumt. Jag hade kanske kunnat få det att se annorlunda ut?