ljusimorkret

Igår jade jag en fantastisk kväll. Åkte båt med min fina vän infem timmar. Det var magiskt. Ljuset, dofterna, ljuden. .. Att se Stockholm ur ett annat perspektiv. Allt med en helt fantastisk vän. Jag är glad att jag har dem. Vännerna. I tisdags var jag ute med en annan vän och cyklade. Underbart.  Åt god middag efteråt. Blev nig totalt tre mil på cykel. Jag har jubett bra liv.

Mot slutet av båtturen igår..jag längtade sån efter att åka hem till honom, krypa ner tätt intill i sängen o bara vara riktigt nära. Andas hans doft. Känna att jag hör hemma där. Trygghet och värme. Det där på nåt sätt självklara. Den självklara närheten. Jag har hitintills inte ens tänkt sådär knappt. Inte vågat forma tankar, gräva ner mig i minnen.. det känns för mycket. 

Jag vill inte känna. Inte ha ont.Det är svåra känslor. Och jag vet inte vad jag har "rätt" att känna. 

Jag har ingen anledning att vara arg på honom. Han har inte gjort nåt fel. Ingen anledning att vara besviken, han kan inte rå för att han inte känner.., har jag anledning att vara ledsen? Jo, det har jag ju såklart.. men samtidigt är jag så oändligt tacksam för all tid jag fick med honom. Han har lärt mig mycket om mig sjäkv och om livet i allmänhet. Även att inget varar för evigt. 

Jag var tveksam till kärlek redan innan.  Nu vill jag bara hålla mig undan. Tror inte på konceptet. Kanske trillar jag dit nån gång men jag ska undvika det så mycket jag kan. 

Har en kompis nu som mår så fruktansvärt dåligt ä. Orsaken? Kärlek.. Eller kärlek som inte blev som hon hoppats.. Det kan skada oss så. Är det värt det?! Jag vet ärligt talat inte. Är en annan människa värd den smärtan man känner? Risken att det kärlek slutar på ett tråkigt sätt är ju typ 98%.

Jag ska vara som en båt. Åka runt i ensamt majestät, andra runtomkring men ingen närkontakt. Se världen från ett annat perspektiv. Hålla mig flytande.