ljusimorkret

Jag skriver här för att jag hoppas att inte nån som känner mig ska läsa.. Behöver sätta ord på en del.. Kunna gå tillbaka till det.. Tänkte detta var ett bra sätt..

Idag packade jag upp de sista grejerna från som jag hade i Rs Lägenhet.  Doften. Doften av hans lägenhet. Doften av honom. Försvaret krackelerar. .Tårar rinner sakta. Den där doften,  jordig och varm. Doften av trygghet på nåt sätt. Doften av lugn. Doften av kärlek. Och vetskapen om att jag aldrig mer kommer att känna den på så nära håll. Biter ihop igen. Jag orkar inte bryta ihop. Bli en sorglig figur av tårar och snor. Jag orkar bara inte. Stänger av. Packar upp färdigt.  En klänning där, ett par trosor där... 

Vägrar att tänka, vägrar att känna. Det är inte hälsosamt. Det kommer att komma ikapp mig. Hur vet man om man är älskad? Hur vet man om det man har räcker till? Om kärleken räcker till? Man kan aldrig lura på det. Jag insåg att det var på väg att hända. Men jag vet inte exakt vad för fel jag gjort. Nåt fel. Är fel. Är fet? Jo jag har gått upp en del i vikt. Det tror jag störde. Orkar inte skiva mer nu.. måste sova.. Inte tänka. Inte känna..

Godnatt.