ljusimorkret

Jag börjar hitta tillbaka till mitt skratt, skrattet som börjar i magen, och bubblar upp, just för att det vill ut. Det har varit borta länge.. Visst har jag skrattat, men det har känts annorlunda. Det här skrattet kommer från mig, för att jag vill skratta, inte för att andra förväntar sig att jag ska skratta, utan enbart för att jag vill, för att skrattet vill komma ut.

Det låter konstigt såklart, vart kan ett skratt ta vägen egentligen? Och varför har jag inte saknat det? Det är väl det konstigaste av allt, att jag inte saknat det här skrattet. Men man vänjer sig, det försvinner gradvis, och därför blir det naturligt. Jag har låtit det förvinna, jag har inte egentligen varit medveten om det, jag har trott att jag varit lycklig.

Har jag inte varit det då? Jo, på ett sätt kanske, men på andra inte, det går inte att förklara..

Nu är skrattet på väg tillbaka, och hittar tillbaka in i mig, lika lustigt som det försvann, gradvis och sakta. Det kommer där ibland, och det är fortfarande så nytt att jag reagerar då det dyker upp. Då det bubblar upp ur magen, det låter ovant. Det känns lite ovant, men det känns bra. Det känns som JAG! Jag trodde det var borta, jag trodde att det var såhär att bli vuxen.. Kanske är det så delvis också, men det är knappast hela sanningen. Vad är då sanningen i det här? jag tror inte det finns något sanning om nånting, inte om någons liv, det beror på från vilket håll man ser det. Jag kan bara se det från mitt håll, och från det hållet får jag nog ingen bra sanning. Hur kan man veta det? Det är nog så att man inte gör det, vet alltså. Man tror att man vet vad som är sant, åkta och riktigt, vad som är rätt, för en själv och för andra, och man lever efter det. Men allt eftersom tiden går, kan det vara så att det förändras. Som det gjorde för mig.

jag vet inte om det gör nu, där jag är nu, är det som är rätt för mig, men jag tror att jag är på rätt väg. Jag börjar hitta tillbaka till mitt skratt, som är en del av mig, och det är det viktigaste jag har. Mig själv. Min glädje, levnadsglädjen. Inte för att det nånsin varit så att jag inte velat leva. Okej, nu ljög jag. Riktigt nattsvarta stunder, för många, många år sen, så tänkte jag att det kan kvitta. Men det gjorde det inte. Mitt inre jag, som jag sakta börjar inse är starkare än jag tror, rättar mig då jag har fel. Det sade åt mig att skärpa mig, resa mig upp ur snön, röra på mig så jag inte blev så kall. I den perioden av mitt liv hade nästan leendet försvunnit också. Men det var så länge sen, och en så kort period, så vi släpper det nu.

Många säger att jag är stark. Är inte alla människor det? Är JAG verkligen det? Jag vet inte, jag är nog inget särskilt på den fronten, jag är som människor är mest, det gäller det mesta. Men jag tvingar glädjen att vinna, iallafall just nu. Jag orkar inte annat. Då tankarna på det jag saknar kommer, då tårarna hotar att svämmar över, tvingar jag min mun att le, tvingar mig själv att tänka på annat. Jag vågar inte annat. Men vad har jag egentligen att sörja över? Måste man det? Sörja alltså.. För att kunna gå vidare och låta skrattet vinna för alltid? Är det något att sörja, att man lämnat allt som har med de senaste åtta åren att göra bakom bakom sig? Byta liv i en handvändning sådär? Eller var det egentligen så? Eller har det pågått ett längre tag? Är det att vara stark, att lämna allt sådär? Eller är det att vara svag? Tog jag den lätta vägen ut?

Frågan är om det var den lätta vägen, eller om  det var den svåra vägen. Många säger att jag är så stark som gjort det. Men jag vet inte egentligen. Det är inte mycket jag är säker på längre, om jag nånsin vart det.