Bergodalbananärinteöverän...
Det är bara att inse.. jag är ännu inte hel. Eller är jag det, hel, fast lagat på ett annat sätt? Har lagningen gjort mig skörare? Mindre hållbar.. ?
Jag vill vara stark, alltid stark, alltid glad. Vill gå genom livet med huvudet högt, bara vara stark och stolt. Jag försöker, men jag kraschar, totalt ibland. Som inatt.. jag drömde om Inka. Min vackra fina lilla hund.. Som jag alltid hade med mig som alltid älskade mig, alltid ställde upp och alltid gjorde mig glad. Jag drömde så verkligt om henne. Vart nära att börja gråta hela dagen då tanken på drömmen dykt upp. Men det är bara att bita ihop. Tills jag plötsligt här, framför datorn, låter tårarna börja falla.. Det blev som en kort ymnig vårflod.. Stark gråt, en kort urtömning, som en ventilation av övertrycket där inne, ibland måste det komma ut lite. Lite som att krascha en läskig finne, som ett smärre vulkanutbrott..
Men känns det bättre sen?
Kanske.. Men saken förändras ju inte.. Hon kommer aldrig bli min igen. Så kommer de igen, tårarna.. jag är trött, måste sova, för länge sen. Slut och trött, svag o bräcklig nu. Men det sägs att jag är stark. Stark och tuff. Vartdå?
Kommentarer
Trackback
