Stadig och stabil..?
Igår föll jag dit igen. Inser vilken situation jag satt mig i IGEN! Jag visste det från början. Men jag jag tror ju alltid att det ska bli bättre nästa gång. Att det blir annorlunda, att jag lärt mig av misstagen. Hjärnan gör ju det, hjärnan är rationell och logisk, men hjärtat är svårare att kontrollera. Varför kan jag inte bara stänga till om hjärtat? Det var ju överenskommelsen.. Hjärnan vet det.
Usch, jag avskyr att jag sitter här igen, men vill inte ta mig ur det. Är verkligen nån form av "kärlek" bättre än ingenting..? Men då jag ligger där, glömmer allt annat, bara är.. Det känns på många sätt inte som det är på låtsas.. men det är ju.. jag vet ju det.
Men jag unnar mig tanken ibland att det inte är "på låtsas". Jag har för bra fanatsi. Både en gåva och ett straff. Jag tror att jag närmar mig att bli stadig och stabil igen, men insåg igår hur långt ifrån det jag är. Jag föll ner direkt, känslan, så vansinnigt bekant, så ont.. Så orationell. Det skrämmer mig lite. Vet nu inte hur jag ska ställa mig till allt. Som vanligt gör jag nog ingenting. Men nu ska jag sova, är nog lika bra. Det här leder inte till nånting. Ingenting leder till nånting. Det kan bara sluta i hjärtesorg. Men jag intalar mig själv att jag är starkare än så. Att hjärnans logiska tänk vinner. men igår slogs hjärnan ut helt, och det vällde fram känslor, känslor som inte borde ha kommit i det läget. Egoistiska känslor på ett sätt. Det leder inte till nånting.
Kommentarer
Trackback
