Upp och ner, ner och upp...
Jag har tappat mitt skratt. Jag hoppas det är tillfälligt. Tårarna ligger på lur hela tiden. Jag avskyr det! Men inser att jag troligen måste gå igenom en sån här period. Tyckte det kom lite väl fort bara. (och det är mitt jäkla fel) Hade behövt lite mer styrka först. men jag kunde inte veta, hade jag vetat hade jag stannat hemma..
Vet inte om det är mitt fel som det blev, eller varför det är som det är. Frågetecknen är väst. Att inte veta. Varför? Vad gjorde jag för fel?!
Jag har förlorat en vän. Kanske en av mina bästa vänner. Jag lever på hoppet att det är tillfälligt, att det snart ska ringa och jag får höra det underbara skrattet som hjälpt mig att hitta tillbaka till mitt eget skratt. Både skrattet i telefonen och skrattet här hos mig är borta.. utbytt, bortblåst, och det gör ont, så ont att förlora en vän, att inte få förklara, inte tacka, inte ha en chans att säga vad man tycker o tänker. Vad blev fel?
Han har lyssnat, tagit emot min ibland outsinliga ström av ord, lyssnat på saker som förmodligen inte intresserar ett dugg, kommit med goda råd, stöttat, puschat, sagt vad han tycker och tänker, fått mig att skratta då jag är ledsen, fått mig att se framåt och kämpa. Vi har många gånger planerat delar av en framtid tillsammans, fast jag vet att det förmodligen aldrig skulle bli något med det. Luftslott.. Är det det? Ja, det klart.. men inte alltid sådär rosaskimrande och perfekt, ofta realistiska.. Jag undrar om han förstår hur mycket jag sätter värde på vänskapen? Det hade nog aldrig kunnat bli något, jag vet ju det, och jag tror kanske inte jag velat det skulle bli det helelr, viss männsikor gör sig bäst s
Tårarna är så nära, ligger o dallrar under ögonlocken, dyker upp då man minst förväntar sig. En arbetskamrat frågade i morse: Är du trött? Är du ledsen? Du är så tyst! Då hotade det att komma fram, det klumpade sig i halsen o jag tryckte fram "Det är så ibland". Men som jag önskar att det inte var så!!
Jag vet att glädjen vinner i längden. Jag vet att skrattet nån gång kommer tillbaka. Men det känns ändå som en bit kommer att fattas.
Jag har fler fantastiska vänner. Tack för att ni orkar, tack för att ni finns, jag tror att blir bra tillslut, men det känns som en jäkligt lång uppförsbacke fram till dess! Uppförsbacke har det varit, men då har han knuffat på, dragit mig upp, kanske utan att inse hur mkt..
Nu gråter jag igen, fast förmodligen av glädje, det plingade i telefonen! Som han jsut skrev, PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
Kommentarer
Trackback
